Skrot, saxar och apor

Boken.

Jan Lööf: Jan Lööfs serier.

Volym ett.

Kartago Förlag.

Åren före millennieskiftet fanns det ingenting som talade för att serieförlaget Kartago skulle ha en av de intressantaste katalogerna vid årets bokmässa.

Under slutet av seklet kämpade dåvarande Tago Förlag och serietidningen Galago i ekonomisk motvind.

När IT-trumpeterna tutade och ”the information superhighway” byggdes hade begreppet vuxenserier ungefär samma framtidsutsikter som en igelkott på samma motorväg.

När det nykonstruerade förlaget Kartago tog sina första stapplande steg den ödesdigra hösten 2001 visste man inte vart man var på väg.

Eller som bokförläggaren Rolf Classon uttryckt det: ”Kartago började som en vindpust i öknen.”

Men sju år senare har Kartago blivit en hel stad i samma öken.

I dag ger Kartago ut ett trettio­tal titlar om året. Förlaget har minst lika många unga, skarpa Sverigeskildrare i sitt stall som jättarna Bonniers och Norstedts. Kanske till och med fler.

Förmågor som Martin Kellerman, Nina Hemmingsson och duon Stefan Thungren och Pelle Forshed väljer visserligen att uttrycka sig lika mycket med bild som med ord. Men de arbetar precis som författare.

Att Kartago nu beslutat sig för att använda en del av de pengar man tjänat på tioårsjubilerande ”Rocky” till att återutge gamla serier av Jan Lööf, denna seriegenerations gudfader, visar att man också tar sitt kulturhistoriska ansvar.

För barn uppväxta på sjuttiotalet är Jan Lööfs seriealbum om figuren Felix kända för att de ofta stod uppskyltade på skolbiblioteken som ett svenskt alternativ till Tintin.

Ett tilltag som gjorde en lika misstänksam som när musikläraren förklarade att NJA-gruppen var bättre än Abba.

Men Felixböckerna var bra. Konstiga men bra. Efter att ha lånat ett Felixalbum lånade jag till slut allihop.

När jag nu läser om Felixserierna inser att jag att de är ännu konstigare än jag minns dem. Att läsa Felix är som att möta Tintin nedstigen i en mardröm av Robert Crumb, mannen bakom kultserien ”Fritz the Cat”.

Genom boken ”Jan Lööfs serier. Volym ett” framgår det hur många paralleller det finns mellan Jan Lööf och Robert Crumb.

Kartagos inbundna volym, den första av tre planerade, samlar de tre första svartvita tidiga Felix-albumen samt den mindre kända serien ”Ville”, som Jan Lööf tecknade för tidningen Vi.

Boken innehåller även en introduktion som fungerar både som Jan Lööfs CV och en självbiografi i miniatyr.

Jan Lööf, född 1940, beskriver sig själv som en misslyckad jazzmusiker som i dag försörjer sig på att göra barnböcker. Under en tidig inspirationsresa till USA, där han letade jazzskivor, besökte han även Robert Crumb i San Francisco.

Mötet finns återgivet i boken i en seriestripp tecknad av Robert Crumb. Vad de diskuterar är konst och depressioner.

När man läser och bläddrar i ”Jan Lööfs serier. Volym ett” inser man hur förbluffande väl allting hänger ihop i hans konstnärskap.

Felix gjorde sin debut som seriestripp 1967 i den danska dagstidningen Politiken. Jan Lööf skriver i en kommentar att han gjorde serien under stor tidspress. ”Ordentligt försenad tvingades jag att förlägga handlingen till öknen så jag slapp rita bakgrunder.”

Öknar och apor och saxofoner och bilskrotar och enstöringar återkommer i alla verk av Jan Lööf.

”Felix och det stora upproret” innehåller referenser till hans roll som skådespelare i ”Tårtan”. Det var Jan Lööf som spelade Janos, en av de tre bagarna, i denna klassiska tv-serie från 1972.

I samma Felixserie sås även ett frö till ”Skrot-Nisse och hans vänner”, den briljanta dockanimerade tv-serie som Jan Lööf gjorde för SVT 1985.

Min son har dvd:n med ”Skrot-Nisse och hans vänner” som en av sina käraste ägodelar, så jag har den i färskt minne. Och även här det samma sak: öknar och saxofoner och apor och enstöringar.

De senaste femton åren har Jan Lööf fått sitt kommersiella genombrott genom att göra barnböcker. Böcker som ”Örnis bilar”, ”Pelle hjälper en riddare” och ”ABC-boken” finns på tusentals dagis i Sverige och har blivit perenna bästsäljare.

Också i dessa böcker lyckas Jan Lööf vara både underground och overground på samma gång. Och han blir bara bättre och bättre som tecknare. Bilderna i särskilt ”Örnis bilar”, som han gjort tillsammans med Carl Johan De Geer, och ”ABC-boken” är de mest suggestiva och detaljrika jag sett i en modern barnbok.

Samtidigt är miljöerna och huvudpersonerna i princip desamma som de varit i fyrtio år. I barnboken ”Pelles ficklampa” kliver Pelle genom samma skrotupplag som i ”Skrot-Nisse”.

I ”Örnis bilar” finns ett uppslag som föreställer Hornsgatspuckeln i Stockholm där tv-serien ”Tårtan” spelades in. Tittar man nog ser man även i bakgrunden tre bagare mitt i folkvimlet.

Jan Lööf skapar en vaken drömvärld där Sigmund Freud, Robert Crumb och Louis Armstrong blir lika självklara referenser.

I ett kapitel om fantasi i introduktionen till Galagovolymen skriver Jan Lööf: ”Alla dagdrömmer, vilket innebär att man går omkring och hittar på historier. Det går inte att fantisera ihop något nytt. Man är tvungen att använda sig av det som redan finns i hjärnan.”

Vad som finns i hjärnan liknar han sedan vid – ett skrotupplag. ”Låt oss säga att jag fick uppdraget att sätta upp en staty på Röda torget i Moskva. Exempelvis ett självporträtt i Arcimboldos stil.

Då går jag in på den stora skrotgården som finns i huvudet. Ser mig omkring och väljer ut prylar som jag sätter ihop till en skrotskulptur. Ett slags collage alltså. Ungefär så fungerar fantasin.”

Efter att ha fått kika i Jan Lööfs hjärna börjar man även göra fynd i sin egen. Väldigt få svenska författare och konstnärer har vidgat min begreppsvärld lika mycket som Jan Lööf.

I sjuttiotalsserien ”Ville” får vi se statsministern Olof Palme åka flygande tefat och kungen röka cigg i en ubåt. Hur många böcker erbjuder sådana upplevelser?