1998 grundades Skunk – en svensk community för personer över 18 år. Framgången var omedelbar. Skribenterna flockades kring dagboksskrivande, messande och diskussionsgrupper. En ny kultur föddes. Men succén varade inte länge. Skunk blev snart omsprunget av LunarStorm och Playahead – som i sin tur förlorade kampen mot Bilddagboken och Facebook.

Precis så har internethistorien alltid sett ut: en rad nydanande aktörer dyker upp, växer sig stora och försvinner sedan snabbt in i glömskan, medan användarna rusar vidare mot nya mål. Kvar finns bara minnena hos dem som en gång levde i de där rummen.

Man kan så klart fråga sig om det inte är gott nog. Räcker det inte att bära betydande erfarenheter inom sig? I dag blir antagligen svaret: Nej. I en kultur som ser ut som vår, betraktas egentligen inget längre som värdefullt förrän det har delats och bekräftats av andra. Inte ens minnen.

Den nyutgivna antologin med sparade Skunktexter kan antagligen ses som ett exempel på detta. Här hittar vi brottstycken från 23 skribenter, för det mesta rena dagboksutdrag skrivna i den stil som communities som Skunk födde: maximal självupptagenhet med en dragning åt det litterära hållet. Och en vilja att förstora upp allt som passerar för att ge skribenten möjlighet att klä den grå vardagen i utropstecken:

”Och sen, en unge, en morsa, en unge, en morsa, en unge SOM HETER ENYA!!!

Min Gud? Varför överger du mig Gud?

Varför har någon döpt sitt barn till Enya? Varför? Varför? Räcker det inte med att hennes man säkert fick asyl i tid och att morsan är uppväxt med ångestframkallande städad arbetarklassinredningssmak i form av vitrinskåp och mini-herde-statyer i porslin? Att hon har ryggproblem, ingen utbildning och tappat sin ungdom fast hon är 23? Hur kunde det gå så långt, att du lät henne döpa sitt barn till Enya? Hur kunde du? Min Gud?

Alltså barnet hette Enya.” (dåligtsmink, 2005-01-19, 15:29)

Det är klart att man kan betrakta Skunkboken som ett tidsdokument och att den i så fall har betydelse som historieskrivning. Men som sådan är den långt ifrån komplett. Det fanns en anledning till varför communities som Skunk var framgångsrika – och den var inte att användarna serverades väl utvalda höjdpunkter, utan precis tvärtom: att det gick att följa ett oredigerat flöde, där till sist livet självt visade sig när teckenmassan hade blivit tillräckligt stor.

Det lilla formatet, med några snuttar från varje skribent, är därför lika otacksamt mot skribenterna som läsarna. Om man inte är intresserad av nischad mediehistoria, vill säga. För det är tydligt hur arvet från 90-talets banbrytande kvällstidningskrönikestil muterades till något nytt när Skunkskribenterna knackade ned sina texter utan sneglande redaktörer över sina axlar. Och att vi här också hittar något slags grund för den ton som vi kan möta lite varstans i dag, när flera av de medverkande, som till exempel Caroline Ringskog Ferrada-Noli (dåligtsmink ovan), Ida Säll, Therese Bohman och Margret Atladottir är etablerade.

Möjligen kommer vi att betrakta 00-talet som sista sucken för den jag-orgie som präglat storstadsmedierna i sådan utsträckning de senaste 20 åren. De textliga jagen har nu blivit så många att det ursprungliga värdet har devalverats.

Mediebevakaren Dan Zarella visade nyligen att antalet personer som följer ett Twitterkonto vanligen minskar ju mer jag-fixerad twittraren i fråga är. Slutsatsen blev: vill du fortsätta att kommunicera med din omgivning måste du sluta att prata OM dig själv och börja att prata SOM dig själv.

Man kan se Skunkantologin – och hela 00-talet – som en bubbla där den lärdomen ännu inte satt sig. Eller som en process mot en sådan insikt, allt beroende på hur välvillig man är.

Anders Mildner
journalist