De senaste åren har den växande fransk-språkiga afrikanska litteraturen låtit höra av sig också i Sverige. Det är förstås en kvalitetsmässigt och innehållsmässigt långt ifrån enhetlig bild som träder fram.

Fjolårets omtalade roman ”Nattens inre” av franskkamerunskan Léonora Miano skildrade brutala övergrepp i ett fiktivt centralafrikanskt land, men var alldeles för tillrättalagd och övertydlig för att mörkret skulle förmå beröra.

Hellre vill jag då framhålla Calixthe Beyala som med skarp blick berättar om kvinnors försök att bryta sig ur förtryckande strukturer i såväl Kamerun som i stadsdelen Belleville i Paris.

Vid en första anblick kan det tyckas långt från Beyalas feminism till de manliga miljöerna i kongolesen Alain Mabanckous roman ”Slut på kritan”. Ändå är det författarskap som kommunicerar med varandra, för de nedgångna gestalter som hänger på baren med samma namn som romanens titel i hamnstaden Pointe-Noire i Kongo-Brazzaville, lider också de av ett ytterst begränsat manöverutrymme i livet. Inte sällan visar de sig också oförmögna att förhålla sig till sådana kvinnliga självständighetssträvanden som Beyala beskriver.

”Slut på kritan” är en på samma gång sliten och omtalad plats, omgiven av utbrända fordon och fallfärdiga hus i en av stadens fattigaste delar. Kontroversen kring den har nått landets högsta politiska kretsar – kyrkan har försökt stänga den och stamhövdingarna utslungat sina förbannelser mot dess ägare. Innanför dörrarna fortskrider dock vardagen runt berättaren, en lite till åren kommen före detta lärare som kallas ”Spruckna glaset”. Smeknamnet kommer av hans dragning till det lokala vinet, som också var anledningen till att hans fru slängde ut honom.

Nu har han fått i uppdrag av barägaren att skriva ner de andra gästernas berättelser. Dessa är mer än villiga att dela med sig av sina olyckor, från ”Typografen” som bott i Paris och efter en otrohetsaffär hamnade på mentalsjukhus till den korrupte häxdoktorn Mouyekés klammeri med rättvisan. Allt sker i högt tempo, med talspråksmässig slängighet men ändå med stor träffsäkerhet i de enskilda detaljerna.

Samtidigt hinner berättaren slunga frän och underhållande kritik mot såväl landets makthavare som mot pompösa författare och kvasiintellektuella. Något av ett signum hos Mabanckou är de otaliga ironiska citaten från allt från berömda författare till anspelningar på filmtitlar, en charmig men i längden också något tröttsam egenhet.

”Jag skulle vilja äga en del av framtiden”. Så lyder en nyckelreplik hos en av Calixthe Beyalas romangestalter. Den skulle också kunna yttras av var och en av männen som Alain Mabanckou låter oss stifta bekantskap med.

Så länge den förhoppningen ännu inte infriats är det gott att romaner som ”Slut på kritan” tar sig an ofriheten. På vägen mot ett värdigt möte mellan den enskilde och hennes framtid kommer det att finnas åtskilliga sunkiga skrymslen att utforska för den afrikanska litteraturen.