När rättspsyk i Sundsvall kom på att de kunde låsa in självskadartjejer bland de dömda våldtäktsmännen blev det blev det en god inkomstkälla för landstinget i Västernorrland. Det blev också en mångårig skräckupplevelse för de tjejer som tvångsforslades dit med flyg och taxi från hela landet av kriminalvårdspersonal som inte hade hört talas om att man kunde hamna på rättspsyk utan att ha begått brott. De som överlevde kom ut med övertygelsen att de hellre dör än tas om hand av den svenska psykvården igen.

Författarna till ”Slutstation rättspsyk” låter 35 av dessa patienter berätta om hur det var att leva på en avdelning där man blev sextrakasserad av kända mördare i tv-rummet.

I en rapport beskrev Socialstyrelsen läget för den kvinna som anses ”galen” på det sena 00-talet. Personalen på rättspsyk uppskattar kvinnorna, konstaterade man, eftersom de fungerar som ett ”socialt smörjmedel”. De lagar männens kläder och bakar kakor. De används som ”prydnadsblommor”.

Om man inte varit i kontakt med svensk tvångsvård har man inga bilder av denna bokstavligt talat låsta och väldigt oskildrade värld. Man har kanske föreställningar man fått från skönlitteraturen, som Beate Grimsruds fantastiska roman ”En dåre fri”, där hon skildrar tvångsvård och bältesläggningar inom allmänpsykiatrin.

”Slutstation Rättspsyk” är ett reportage från rättspsykiatrin, som alltså tagit över där allmänpsykiatrin gett upp om de för besvärliga kvinnorna.

För nio år sedan dog två tonårstjejer i en brand på rättspsyk i Växjö. Det var en kvinna dömd för mordbrand som tände på. Varför det också satt sju helt ostraffade tonåringar där är den historia som Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson reder ut. De är själva två före detta självskadepatienter som blev remitterade till rättspsyk men kom undan, och många av kvinnorna i boken är deras vänner.

De researchade boken samtidigt som de var aktivister för de unga kvinnornas sak. De drev deras ärenden gentemot olika myndigheter, Socialstyrelsen och HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd), och de lobbade för att tv och tidningar skulle uppmärksamma fallen.

De är således kompisar, aktivister och reportrar på samma gång, och det är deras raseri som får texten att överleva genom de mycket sakliga genomtröskningarna av lagar, regler, journalanteckningar, och anmälningar till Socialstyrelsen. Deras ihärdighet visar hur svårt det är att få myndigheter att förändra en praktik, även om den är olaglig, och att det i stort sett blivit regel att man måste gå Kalla Fakta-Uppdrag Granskning-vägen för att något ska hända.

På en rättspykiatrisk avdelning – som ligger bakom murar, galler och elektrisk taggtråd – kan inte anhöriga komma och hälsa på utan att anmäla sitt besök flera dagar i förväg. Det är som i fängelser, besökare måste kroppsvisiteras och mötet ske i ett besöksrum.

Kvinnorna som placerades där tolkade det som ett budskap från samhället: Ni är en belastning för oss och förtjänar att straffas. Ni förtjänar att behandlas med förbjudna metoder, som att få händerna fastlåsta i tvångshandskar av läder från tiden runt and­ra världskriget.

00-talets idé om hur man vårdar självskadekvinnor blev alltså, hur overkligt och tendentiöst det än låter, bestraffning. Eller som överläkaren Göran Fransson i Sundsvall kallade sin metod: ”Kärleksfull cynism”. En metod som gick ut på ”aktivt ointresse” för patienten och ideliga olagliga inlåsningar i isoleringscell.

I en faksimil i boken kan man se hur patienten Camilla satt sin underskrift på ett kontrakt om att hon ska sluta skada sig, annars blir straffet tvångshandskar i minst tre månader. Camillas läkare fick slutligen den allvarligaste disciplinåtgärden från HSAN, en varning för att han inte följt lagen som reglerar tvångsåtgärder.

Forskningen säger att självskadarbeteenden ökar i slutenvården, men ändå fortsätter man att spärra in. De är ingen massa, de rättslösa kvinnorna på rättsspyk. Men berättelsen om deras öde säger väldigt mycket om vår tids inställning till den jobbiga, gränslösa kvinnan. Då och då blir hon modern i kulturen, men samtidigt visar hon ständigt på hur omodern vården är. Den galna kvinnan i ”Jane Eyre”, för evigt inspärrad på Mr Rochesters vind.