I ”Ledstången i mörkret” har Tranströmerforskaren Niklas Schiöler påpassligt samlat fem tidigare publicerade Tranströmertexter för den som på 120 sidor vill få en snabbintroduktion i författarskapet. Förordet berättar om författarens kontakter med poeten och om hans doktorsavhandling, ”Koncentrationens konst”, om Tranströmers senare poesi.

Inledningen är den hyllning till poeten som stod att läsa i GP dagen efter tillkännagivandet om Nobelpriset. Artikeln skrevs redan 1996 med lätt revidering varje år tills nu och andas en oförbehållsam lättnad över att Tranströmer till sist fått priset. Schiöler skriver lättillgängligt och pedagogiskt och varje rad andas kärlek till sitt föremål.

Men ofta blir det mer spännande när man går in på detaljerna. Jämförelsen mellan Erik Lindegrens Ikarosdikt ur ”Vinteroffer” från 1954 och Tranströmers debutdikt ”Preludium”, med det berömda fallskärmshoppet från drömmen, från samma år är givande. Det försvinnande 40-talet möter det nya 50-talet, om vi nu ska använda oss av decennietänkandet. Tranströmers diktning i stort har inneburit en nedstigning från 40-talets upphöjda positioner mot en jordisk närhet och mot ett nedskruvat språk, sammanfattar Schiöler.

Schiöler är bäst när han har en konkret förlaga. En reproduktion av en Turnermålning ”Rain, Steam and Speed” är utgångspunkten för en känd Tranströmerdikt ”En skiss från 1844”. Schiöler visar hur Tranströmer tar fasta på vissa element i målningen, renodlar och förändrar motiven. Likaså är essän om Tranströmers haikudiktning läsvärd med dess informativa avsnitt om det japanska versmåttet.

”Ledstången i mörkret” är lättläst och avspänt skriven och vinner förstås på att läsaren är relativt förtrogen med Tranströmers poesi och gör förstås bäst nytta om man har Nobelpristagarens samlade dikter inom nära räckhåll. Det sakralt vackra omslagsfotot av Hans Gedda där Tranströmer fotograferats tillsammans med en skalbagge är ett extra plus.