Mänskligt språk har ingen motsvarighet bland djuren. Valar och delfiner har sofistikerade teckensystem för kommunikation och sammanhållning. Man kan lära schimpanser ett mycket förenklat symbolspråk. Men hunden kommer aldrig att fatta vad som står i tidningen. Den viftar på svansen och registrerar nyanserna i trycksvärtans doft, hundra gånger bättre än vi.

Några mänskliga signaler liknar djurens: uttryck för känslor, smärta, glädje, förvåning, kärlek och hat. Kroppsspråk och oartikulerade läten uppfattas direkt av omgivningen, oavsett kultur och uppfostran.

Men språket i verklig mening är artspecifikt för homo sapiens och ofattbart komplicerat. Vi kan ju inte bara tala om vad vi ser och vill. Vi kan tala om det som skulle kunna hända om något annat händer först, och om saker som inte finns eller kan finnas. Uppfinningen av personnamn var ett jättekliv i utvecklingen, likaså pronomina, att vi slipper ta om allting hela tiden.

Att göra sig förstådd utan störningar är inte det lättaste. Talaren säger en sak, åhöraren hör något (kanske helt) annat. Detta behöver inte bero på usel hörsel och dålig språkbehärskning. Alla har sin egen föreställningsvärld. Alla pusslar ihop en bild av de fragment man uppfattar. Felkällorna är otaliga, det vet vi alla.

Om språklig kommunikation har Tore Janson skrivit sin senaste bok ”Röster och tecken”. Den handlar om det vi gör hela tiden utan att tänka på det. Att samtala verkar vara den enklaste sak i världen. Men man kommunicerar inte bara med ord utan också med allt det där som inte kan skrivas ner: minspel, tonfall, småord som inte står i ordboken (hmm, hrm, eh och andra läten utan given stavning), pauser och andra konventioner som man aldrig lärt sig i skolan. Att bli tilltalad är att ingå ett kontrakt om kontakt: att tiga vore också en aktiv handling, att svara följer ett invecklat men oskrivet protokoll.

Janson, som varit professor i både latin, lingvistik och afrikanska språk, lyckas förklara för vanligt folk vad forskare inom språk, litteratur, filosofi, psykologi och sociologi idag tänker om tal och skrift. Han gör det med samma lätta klarhet som i sina tidigare böcker ”Språken och historien” och ”Latin. Kulturen, historien, språket”.

Här ligger fokus på retorikens spegelbild: mottagandet av tal och skrift. Vad händer i en lyssnare? Janson skiljer på tre situationer, samtal, framträdanden och uppträdanden. Det finns fyra lyssnarroller: den tilltalade som vill begripa allt, åhöraren som nöjer sig med relevant information och kopplar bort resten, den medverkande som vill leva med i en annan verklighet, och slutligen bedömaren, som betygsätter talaren och hur något sägs.

Samma uppdelning kan göras bland läsare. Läsaren samspelar med texten, plockar information ur den, bygger en fantasivärld kring den, bedömer den. Medan en lyssnare har tillgång till sin samtalspartner och kan få successiva preciseringar, måste läsaren tolka en text. Den röst och människa vi upplever bakom texten blir en skapelse av vår fantasi. Man vet inget eller litet om tillkomstsituationen, eller bryr sig inte. Tydligast blir detta med texter från andra tider. De är rop i natten av (mer eller mindre) okända röster, och man får aldrig veta om man begripit eller kanske fått det mesta om bakfoten.

Det är enklare att påverka med tal än med text. Ett skrivet meddelande är visserligen tydligare, kortare, precisare och lättare att överblicka än ett ljudmeddelande. Men vem är garanten bakom? Ska man lita på texten, och hur långt, och ska man rätta sig efter den? Kanske ersätts det skrivna och undertecknade dokumentet i framtiden av en inspelning. Detta sker redan i vissa typer av telefonförsäljning. Talakten återfår sin roll från forntiden. En röst är mer övertygande än ett papper.

Internet var en revolution: vi kommunicerar på skärmen i realtid med hela jorden. Skriftspråket blir paradoxalt nog starkare och mer konservativt, eftersom oöverskådligt många aktörer opererar på nätet. Bloggosfären, Facebook och Twitter är mer svårbedömda aktiviteter, viktigare för sändaren än för mottagaren. De medför dock ofattbara möjligheter till nätverkande och opinionsyttringar och därmed samhällsförändring.

Tore Janson inbjuder till medveten reflexion över den mirakulösa processen att få innehållet i en hjärna att landa i en annan. Hans bok är oavbrutet stimulerande. Vad man efterlyser är en tydligare anknytning till de senaste hundra årens hermeneutiska tänkande, med djupa rötter i antikens texttolkning.

Här snuddas också bara vid våra oändliga möjligheter till manipulation av budskap och mottagare, paradoxen att homo sapiens inte sällan vill lura men avskyr att bli lurad. Med elektroniken ökar möjligheterna drastiskt till både det ena och det andra.

Anders Piltz

professor emeritus i latin