En malmöit cyklar ju. Så Per Svensson hoppar upp på cykeln och rullar sakta genom stan. Man kan se författarens leende där han glider från Segevång över Augustenborg, Lugnet och kryssar mellan gåsskiten på Ribban och förbi Djuphavsbadet och, vidare vidare. Staden glider förbi. Solen skiner. Kanske så strilande bibliskt klart som i Georg Oddners arketypiska Malmöbild av cyklisten i Pildammarna. Och man hör Per Svensson nynna sin egen wieheska Woody Guthrie-hymn över staden tyst för sig själv: från Kirseberg till Ön på Limhamn, från Rosengård ända till Käppastan.

Kan man göra så? Romantisera en stad på 2000-talet och låta den glida in i bokhandelshyllorna någonstans mellan hembygdslitteraturen och stockholmianan? Svårligen. Men så är kärleksförklaringen också bara ett dovt grundackord i Per Svenssons ”Malmö – världens svenskaste stad”, där han låter den flanerande blicken svepa över staden och animera historien. En stadsbiografi över Malmös moderna utveckling i första hand, men en annan ambition skymtar.

Det är inte uttalat, men det har nog mer att göra med att Per Svensson torde vara en vän av den gamla maximen show don’t tell, alltså att det är bättre att visa det man vill påvisa än att proklamera det. Hans elegant insmugna syfte lär vara detsamma som i ett antal texter han skrev på Sydsvenskans kultursida i samband med att serieskytten härjade och greps i fjol, då Malmömyterna spreds som värst i media. Mot dessa skrev han motbilder, förklaringar till en missförstådd stad. ”Malmö – världens svenskaste stad” är en nedtonad debattbok, en idébok om varför främlingsfientlighet och nostalgiskt bakåtsträvande är så ologiskt just i en stad som Malmö.

Historien som berättas är inte ny. Det är ”rockajävlar” som går på match och det är byggherrar och politiker som skakar hand. Framförallt det senare, samförståndsandan som brutalbyggde fram ett modernistiskt Malmö med råvaran från Skånska Cement. Det är fäderna till staden som gick längre i sin sociala ingenjörskonst än någon annanstans i Sverige. Ända fram till brytpunkten på 90-talet då framför­allt Ilmar Reepalu hade modet att bryta med industrieran. Jag intervjuade honom någon gång i den vevan och minns hur han framför sig såg stan med två centrum; det ena vid Möllevången och det andra i Västra hamnen.

Två väsensskilda punkter skulle det bli och längs denna nya axel skulle framtiden löpa – och tänk så explosionsartat framgångsrikt förloppet blev. Utan svenskt motstycke. Kanske var det slumpens synergier. Från industriellt konkursbo förvandlades Malmö bland annat tack vare Robin Hood-skatten, högskolans etablering, det nya stadsbiblioteket, kulturens uppsving och dragningskraft (något som kan tyckas anmärkningsvärt är att kulturskribenten Svensson lägger så liten vikt vid just den) och så småningom bron.

Historien är inte ny. Det är bara Berättelsen om stan som är det. I den postmoderna staden bygger nämligen Berättelsen bättre än betong. Reepalu förstod och så småningom förstod vi. Frågan är bara vilken Malmöbild som skrivs för framtiden; framgångssagan eller de parallella berättelserna om Seved och gängkrigens stad?

Poängen hos Per Svensson är att det inte behöver gå ihop. Malmö är ingen monolit. Det är en stad som ända sedan stadsplanechefen Gunnar Lindman på 50-talet stred för tanken har byggts tät och sammanlänkad och därför saknat egentliga förorter. Det är här Per Svenssons rundmålning också når sin kongeniala kärna, att författaren skriver samma historia om sitt hjärtas Malmö som vi sett andra göra allt oftare på senare år – men ändå kommer till nya slutsatser. Han vrider på kalejdoskopet en liten aning, och fram träder en delvis annan stad.

Traditionellt styrd och fräckt radikal på samma gång.

Modernistiskt manglad men oändligt polyfon från stadsdel till stadsdel.

En stad med katastrofala miljonprogram men som i grunden, stadsplanemässigt, inte alls är segregerad.

En stad utan minne, obestämbar och i rörelse.

Genom denna svårfångade stad cyklar Per Svensson och hans Malmöbild behöver aldrig ta avstånd från det gamla. Tvärtom, Malmös nya berättelse som ett ekonomiskt nav må upplevas som ny, men i själva verket påminner den starkt om 60-talets tillväxtfas. Och alltmedan debatten om Rosengård pågår så kan man fråga sig vad det är som sker i Malmös utkanter i dag: vad är väl villamattorna i Bunkeflo-Limhamn om inte vår tids miljonprogramsområden? Vad är väl Svågertorp om inte ett nytt Mobilia? Och skiljer sig Percy Nilssons Hyllie från Hugo Åbergs Jägersro?

Malmö tycks vara som alltid, menar Per Svensson: ”här är betongen råast, husen högst, bossarna tyngst, atmosfären mest amerikansk, kaxigheten störst, framtidshungern mest pockande, det nya nyast och samförståndsandan mäktigast. Därför är och förblir Malmö världens svenskaste stad.”

Teser som kanske mer bär vinnarens, det vill säga medelklassens, prägel än de som står bortom framstegen. Här kan jag tycka att Per Svenssons Malmöbok har en tydlig brist, att den för ofta skriver stadsplanerarnas och makthavarnas historia snarare än medborgarnas. Men trots sitt perspektiv lyckas han effektivt avväpna bilden av den självillräckliga, nostalgiska staden – och den xenofobi som säger sig längta tillbaka till den gamla goda tiden. Vilken vadå?

Så skriver Per Svensson med alltid lika stilsäker penna fram sin grundbult i Malmöbläck, i stark rörelse framåt.

Eftersom Per Svensson ingår i Sydsvenskans kultur­redaktion recenseras hans bok av Johan Malmberg, kulturjournalist på Helsingborgs Dagblad.