Juli Zehs ”Fritt fall” är, på storartade romaners manér, en bok som tar plats. Den ligger där på bordet som en stor klump av okränkbar självklarhet och bara är. Den är lite för mycket av allting men skäms inte för sig. Lite för pretentiös, lite för skrävlig, lite för rolig och lite för tråkig och lite för bråkig och lite för brokig. Författarrösten är förnumstig och vräkig. Svulstig och skamlös. En sådan självsäkerhet är tilldragande och omöjlig att värja sig mot.

Det börjar med en läkarskandal, en kidnappning och ett mord. I händelsernas centrum står de två fysikerna Sebastian och Oskar, för evigt förenade med det starka band som man i kulturen fått lära sig att bara två intellektuellt framstående män, i sin ungdom klädda i dandykläder, kan ha. Som unga var de oskiljaktiga, var och en den ende som den andre fann briljant nog att umgås med, men i ett skede gjorde de olika val och hamnade på var sin plats i livet, arbetandes på varsin fysikalisk teori.

Hade man slängt in en begåvad och vacker kvinnlig cellist hade fantasin om de passionerade genierna varit perfekt. Nu är det i stället en begåvad och vacker cyklist som spelar femte hjulet – Sebastians hustru Maike. Sebastian valde Maike och familjeliv framför Oskar och fysik, ett val han både ångrar och är lycklig över. Helst hade han velat att allt skulle kunna ske samtidigt. I hans fysikaliska flervärldsteori är det så. Alla möjliga utgångar av ett skeende existerar parallellt: ”Allt som är möjligt sker.”

När Sebastians son Liam blir kidnappad, utan att veta om det själv, ställs Sebastian inför ännu ett avgörande val. Lösensumman är att han ska undanröja en man vid namn Dabbeling, något som Sebastian tror har att göra med läkarskandalen. Efter begånget mord träder kommissarie Schilf in på arenan – en döende man som liksom Sebastian har en stor brytpunkt bakom sig. Kanske är det därför han känner sig så dragen till flervärldsteorin, och bestämmer sig för att rädda Sebastian. Inte nödvändigtvis undan lagen, men undan det glapp mellan två världar han i och med mordet fallit ned i.

Juli Zeh, även verksam som jurist, har gjort stor succé med flera romaner, i Tyskland och internationellt. Till svenska översattes senast ”Leklust” (2006), en grym historia om två manipulativa internatelever som förför en lärare för att idka utpressning. De två självcentrerade, hedonistiska och känslokalla ungdomarna lästes av många som representanter för en tid, vår tid, där ingen tro finns och egoismen regerar. Ytterst en fråga om makt. Också i ”Fritt fall” finns temat makt och skuld.

I romanens sista del dyker begreppet doublethink upp, myntat av George Orwell i ”1984”. Doublethink innebär att två motstridiga ting hålls för sanna samtidigt, och användes i Orwells totalitära samhälle för att kontrollera invånarna. För makthavarna var det essentiellt att kunna ljuga och samtidigt tro på det själva, att kunna välja en sanning utan att nödvändigtvis stämpla ut motsatsen som lögn. I ”Fritt fall” väver Zeh ihop makten och doublethink med skulden – för att frånsäga oss skulden väljer vi sanningar som förenklar. Sebastian har både mördat och inte gjort det. Det är förstås lite oroande. När allt som kan ske sker finns inget kvar av människan och viljan.

”I grund och botten är Sebastian en svag människa. Bekanta och kolleger skulle kanske mena att han hade en stark vilja, men egentligen, tänker Sebastian medan han betraktar Dabbeling, är det ju just en stark vilja som kännetecknar en svag människa. För som sådan måste han ständigt vilja något. Han måste verka och arbeta, prova och öva, medan en stark människa lyckas med allt som av sig självt.”

Om man översätter dessa premisser till att även gälla romaner är ”Fritt fall” en stark bok. Zeh förenar det vanliga kriminaldramats spänning med gedigen existentialism. De stora frågorna om livet och döden, guden, skulden och nåden kläs i kvantfysik och schack, och hon gör det så skamlöst att jag inte blir förlägen över att det egentligen är lite väl pompöst.

Amanda Svensson, författare