I morgon hålls riksdagens utrikespolitiska debatt. Carl Bildt presenterar regeringens utrikesdeklaration.

Vad kommer den svenske utrikesministern att säga om Darfur? Om Iran? Syrien? Vad tror regeringen om den demokratiska utvecklingen i putinismens Ryssland? Har Sverige några kommentarer till situationen i Kongo-Kinshasa? Vad anser Bildt om konflikterna på Afrikas horn? Vad tror han om möjligheterna att få den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawit Isaak fri?

Vad Bildt än säger eller inte säger så riskerar han att framstå som hycklare. Det är priset utrikesministern, och i förlängningen Sverige, måste betala för de år han jobbade som lobbyist åt oljefamiljen Lundin.

Somliga fläckar är svårare än andra att tvätta bort. Olja och blod hör till den kategorin.

Lundinkoncernen, grundad av den numera avlidne patriarken Adolf Lundin, är en multimiljardverksamhet vars specialitet har varit att exploatera olja-, gas- och mineralfyndigheter i politiskt komplicerade och farliga miljöer. I klartext betyder det i många fall länder där respekten för människoliv är nästan lika obefintlig som respekten för mänskliga rättigheter.

”Lundins är häpnadsväckande djärva, och ibland fräcka. De tycks beredda att ge sig in i nästan vilket land som helst, bara det finns goda chanser att hitta fyndigheter”, konstaterade Veckans Affärer när tidningen sommaren 2008 publicerade ett temablock om Lundingruppen. Koncernens verksamhetsfält sträckte sig då från guld- och zinkprospektering i Eritrea till tunga intressen i den ryska energibranschen. Bland de av Veckans Affärer listade länderna fanns också Syrien, Iran, den somaliska utbrytarstaten Puntland, Etiopien och Sudan.

”Olja och mineraler är inget för söndagsskolegossar”, konstaterade Veckans Affärer. Om det stämmer är olja och mineraler kanske heller ingenting för statsmän med ambition att framstå som trovärdiga när de talar om demokrati, fri- och rättigheter och fred. Ändå lät Carl Bildt sig väljas in i styrelsen för Lundin Oil i maj 2000. Senare satte han sig också i styrelsen för Vostok Nafta, ett Lundinbolag med betydande aktieintressen i Vladimir Putins maktbolag Gazprom.

Varför? Möjligen hade det något att göra med det Tintin-mässiga hos Bildt. Olja är spännande. Och Adolf Lundin, ”oljebaronen”, var uppenbarligen också han spännande. En färgstark och hårdför äventyrare i affärslivet. Sönerna Ian och Lukas försöker upprätthålla imagen.

Carl Bildt kände dessutom Adolf Lundins bror, Bertil Lundin. De delade ett gemensamt intresse: underrättelseverksamhet. Lundin var i flera år chef för KSI, kontoret för särskild inhämtning, den hemligaste delen av det svenska underrättelsesystemet.

Olja. Hemliga agenter. Politik. Det doftar dålig thriller. Möjligen doftar det också något annat.

Kerstin Lundell – journalist på tidningen Process Nordic, vars bevakningsområde är processindustrin – reser genom södra Sudan och sydöst­ra Etiopien med lukten av blod i näsborrarna.

Den reportagebok hon i dag ger ut, ”Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika” drivs framåt av en djup vrede. Hur kan ett svenskt företag få göra så här utan att svenska medier och svenska makthavare och vanliga hederliga svenska skattebetalare protesterar? Det är den fråga som ligger som en stämton under Lundells reportage.

Problemet är att hon aldrig riktigt lyckas reda ut vad Lundin faktiskt har gjort, förutom då det obestridliga: exploaterat olja i södra Sudan, då svårt härjat av ett blodigt inbördeskrig, och etablerat sig för att utvinna gas- och olja i etiopiska Ogaden, också det en region plågad av en konflikt mellan centralregering och rebeller

Kerstin Lundells intervjuer med offer för terrorkrigföring är skakande och hennes skildringar av systematisk folkfördrivning upprörande. Men brotten har utförts av män i uniformer, i första hand respektive regims väpnade styrkor.

Knäckfrågan är varför dessa brott har begåtts. Kerstin Lundell, och många med henne, svarar att en starkt bidragande orsak till att byar bränts och bombats, till att människor mördats eller gjorts till flyktingar, fängslats och utsatts för brutala övergrepp, är att regimerna städat för oljebolagen och att rebellgrupperna å sin sida har velat störa oljeproduktionen, eller själva velat suga åt sig oljeinkomster.

Det tycks ligga mycket i den analysen. Men räcker det för att, som Kerstin Lundell vill och hoppas, få Lundinkoncernen ställd inför rätta?

Nej, knappast. Länkarna i skuldkedjan är för många och för svaga. Eller som en intervjuad folkrättsexpert förklarar: ”Det är svårt att hitta en tillräckligt hållbar koppling”.

Kopplingen mellan Bildt och Lundins är däremot mycket tydlig. Han lämnade styrelsen 2006, då han skulle bli utrikesminister. Det är fyra år sedan. Preskriptionstiden för grav politisk omdömeslöshet borde vara längre än så.