Maj Wechselmann har gjort en uppmärksammad dokumentärfilm, ”Det är upp till
dig!”, som beskriver hur de svenskägda oljebolagen kring familjen Lundin har
agerat i Afrika. Nu har researchen paketerats om till en bok.
Det är bra research, men dålig journalistik.
Vill man uttrycka det lite mer resonligt kan man säga så här: Maj Wechselmann
har på fötterna, och redovisar klara belägg för nästan allt hon säger. Hon
har rapporter, citat och dokument. Problemet är att hon helt saknar vilja
eller förmåga att levandegöra materialet. Inte någonstans tillåter hon sig
en dramatisering eller en miljöbeskrivning med lite ambition. I stället får
man försöka plöja sida upp och sida ner med långa citat från artiklar,
rapporter och KU-förhör för att nå pudelns kärna.
Kapitlet om Carl Bildt havererar alldeles, av just det skälet, på just det
sättet. Bildt förlöjligas för att han pratar långt och snårigt, och
Wechselmanns personliga ilska över utrikesministerns arroganta stil vinner
över hennes analyskraft. Vad jag som läsare ska få med mig ur kapitlet är
jag inte säker på, men jag är i alla fall inte övertygad om att Bildt har
något medansvar för folkmord.
För inläsning i ämnet kan man i stället med fördel vända sig till Kerstin
Lundells ”Affärer i blod och olja” från 2010, och för en lättillgänglig
bakgrund om oljefrågan i stort varför inte Gunnar Lindstedts ”Olja” från
2005. Men med det sagt: Ingen bör efter Wechselmanns bok tveka om
Lundinbolagens moral. Pengarna först. Det är vad som gäller. Lundins har
knappast utfört några väpnade angrepp på oskyldig civilbefolkning, men
alldeles säkert undlåtit att agera utifrån den kunskap man har haft. Man
kunde ju ha protesterat, dragit sig ur, lagt ner, ansträngt sig något mer
för att förstå sin egen roll i spelet om makten och pengarna i Sudan – om
inte de egna pengarna hade varit viktigast.
Vidriga saker har hänt i nordöstra Afrika i oljeexploateringens spår. Vi måste
få vetskap om dem, och Maj Wechselmanns bok hjälper oss med det. Men vad
behövs för att vi verkligen på allvar ska reagera? Jag tror levande
journalistik, sådan som Martin Schibbye och Johan Persson reste till
Ogaden-provinsen för att göra.
Ytterst är detta – som alla stora historiska skeenden med politik och ekonomi
som huvudsakliga drivkrafter – en fråga om hur god den girige kan vara.
Nollnolltalets tilltagande internationella diskussion om corporate social
responsibility, socialt företagsansvar, kan inte ha nått Lundins
styrelserum. Men kanske inte oss andra heller, inte på djupet. Maj
Wechselmann vill uppmuntra oss att tänka efter, och listar alla svenska
fonder som investerar i Lundin i prydliga tabeller. För hur många
småsparare, storsparare och pensionssparare har tagit ett seriöst grepp om
sin portföljs etiska kvalitet? Jag gissar på färre än var tionde. Och varför
det? För att vi är som Lundins, bara i mycket mindre skala:
Pengarna först.