Att fiska havsöring är hårt slit. Kallt vatten, motvind och läckande
vadarbyxor. Tusen kast, tvåtusen, tiotusen. Monotonin äter sig in i rygg och
axlar.
Min första fiskeresa gick till Öland. På fem dygn fick jag ett enda napp.
Den silverblanka öringen högg blixtsnabbt, lossnade och försvann. Sedan dess
är jag fast för havsöringsfiske. Jag tror att det har med närheten till
naturen att göra, med respekt och envishet, i den ordningen.
Därför är denna recension naturligtvis en partsinlaga. I spöet och den
spända linan känner jag kontakt med naturen. I sin fulla trål ser
yrkesfiskaren nästa amortering på banklånet. Två olika synsätt.
I ”Tyst hav. Jakten på den sista matfisken” visar frilansjournalisten
Isabella Lövin att havet inte längre mäktar med det sistnämnda. I alla fall
inte så länge det synsättet är allenarådande. På femtio år har de
kommersiella fiskbestånden i världshaven minskat med nästan 90 procent. Ålen
i Europa är i princip utplånad. De svenska fångsterna av matfisk är
rekordlåga och torskfiskarna kan inte ens fiska upp sina EU-kvoter längre.
Vem bär då skulden? Enligt Lövin har varningstecknen ignorerats av ”en del
ämbetsmän och en handfull riksdagsmän” som länge agerat som fiskets
förlängda arm. Forskarrapporter ”oljas in” med socioekonomiska och politiska
överväganden, från Fiskeriverket upp till högsta EU-nivå.
Samtidigt har en och en halv miljard kronor i så kallade strukturpengar
pumpats in i svensk fiskerinäring sedan EU-inträdet. Kustfiskare har fått
ekonomisk hjälp att skrota sina gamla båtar och köpa nya. Fiskeflottans
kapacitet har växt samtidigt som mängden fisk har krympt – men ingen har
dragit i nödbromsen.
Fyra av landets största trålare tillhör den frikyrkliga familjen Ahlström i
Fiskebäckskil. I en tv-dokumentär för några år sedan förklarade Tore
Ahlström att jord och himmel enligt Bibeln ska nötas ut ”som en klädnad”.
För en troende människa är utfiskningen därför ingen överraskning, sade han.
”Det ska ta slut alltihop, det ska nötas ut.”
De flesta yrkesfiskare delar nog inte denna vision. Men en sund jaktkultur
bygger på att värna bestånden man jagar. Därför är det extra märkligt att
yrkesfiskarna tycks göra precis tvärtom, de avfärdar fiskestopp och
motarbetar aktivt alla forskare som varnar för att fisken håller på att ta
slut. Varför?
I sin jakt på svar läser Isabella Lövin böcker och forskarrapporter, blir
sjösjuk ombord på forskningsbåtar, besöker fiskeseminarier (bland annat ett
med den spännande rubriken ”Fettfeneklippning”), intervjuar fiskare och
politiker.
Överallt känner hon sig djupt alienerad, som om alla vet något som hon inte
vet. Men så är det inte. Alla vet lika mycket. Problemet är att
fiskeribranschen kontrolleras av människor som skakar på huvudet och ler
styvmoderligt åt frågor som: Varför inte ett ålfiskestopp? Vems är fisken?
Vems är havet? Och vad är den där fettfenan bra för egentligen?
”Tyst hav” är ett stycke journalistiskt hästarbete. Men det som framför allt
bär ”Tyst hav” är Isabella Lövins mod. För det krävs stort mod att trotsa
fiskerilobbyn, liksom det krävs mod att trotsa det nervöst ironiserande
smakideal som alltid måste klä de riktigt stora frågorna i
brasklappsliknande poser.
Lövin tar upp de stora frågorna pang på, utan krusiduller, i en kontext där
många tycks ha glömt att ”vårt liv, hela vår existens, hör ihop med
planetens”.
”Tyst hav” leder dit, till de stora frågorna, och till raseriet bakom dem.
Isabella Lövins bok är viktigare än någonsin.
HENRIK HAMRÉN
frilansjournalist