I media läser jag om flickor på indiska bordeller som pumpas fulla med tillväxthormon för djur, så att de ska bli feta nog att duga åt kunderna. Jag ser offer för trafficking som i Europas storstäder lever i slaveri – inlåsta, papperslösa, misshandlade. Jag hör om tonårsflickor i Malmö som under dödshot tvingas sälja sina kroppar.

Bygger dessa rapporter på felföreställningar?

Stämmer i stället samtidens beskrivningar av prostituerade som fria företagare och trafficking som en myt?

Dessa beskrivningar har fått genomslag bland beslutsfattare, akademiker och i medierna. I sin debattbok ”Varat och varan” citerar Kajsa Ekis Ekman sociologen Laura Agustín, som döpt om traffickingoffer till ”migrerande sexarbetare” och beskriver hur praktiskt det är för dessa fria migranter att andra ”bokar” deras ”engagemang”. Även papperslösheten definieras som en tillgång:

” … i många fall föredrar migrantarbetarna detta arrangemang av flera olika skäl. Om de inte lämnar området slösar de inga pengar, om de inte har arbetstillstånd känner de sig säkrare i en kontrollerad miljö.”

Samma argument kan användas för att rättfärdiga slaveri. Agustíns och hennes meningsfränders utsagor gör ofta slarvsylta av sig själva. Ur den aspekten behövs knappt Ekis Ekmans kritik av dem: det skulle kunna räcka att hon citerade sina antagonister, som i Sverige i stor utsträckning är moderater.

Så hur lyckas vissa av dagens liberaler sammanfoga ett bejakande av sexslaveri med liberalismens bärande idé om varje människa som fritt subjekt? Vid eftertanke är ju dagens prostitutionsromantik inte enbart en uppstekning av gubbiga idéer om horan som lycklig och hennes yrke som uttryck för en sexuell läggning.

Prostitutionsromantikernas budskap ligger dessutom i linje med den samtida maktbärande idén om marknadssamhället som allena saliggörande. Sexslaveri kan motiveras av en liberal om marknadsvärdet överordnas alla andra värden, om marknadskrafternas frihet i alla lägen är den primära friheten: då blir även individens frihet köp- och säljbar. Frihet är slaveri.

”Det finns inga offer”, skanderar prostitutionsromantikerna. Denna bild av individen som fritt handlande ansvarstagande subjekt är vacker i teorin, men man blandar ihop fakta och vision. Vad man menar är: ”Det borde inte finnas några offer.” Tillsammans med idén om det allt överordnade marknadsvärdet avlas i praktiken ett ideologiskt missfoster.

En utfattig kvinna i Indien eller Thailand jämställs med aktiemarknadens aktörer, hon sägs vara ett lika fritt subjekt som dem och ska i marknadssamhällets namn kunna sälja det hon har – sin kropp. En kvinna är med marknadens definitionsmallar en producent av barn och ska vara fri att sälja sina produkter – barnen – till bordeller eller bemedlade barnlösa par.

Surrogatmamman beskrivs som en entreprenör, traffickingoffret som ett ”kosmopolitiskt subjekt” med yrkesförmånen att umgås med spännande människor på lyxiga klubbar. Tendensen att förtiga aspekter av prostitution som är vardag för tiotusentals – otvättade äckliga kunder, våldsamma hallickar, droger, skuldsättning, ett läge man inte har valt och inte kan lämna – blir en del i ett större ideologiskt mönster där människan omdefinieras från varelse till vara.

Ekis Ekmans genomlysning av prostitution och surrogatmödraskap är alltså något mer än en polemisk rapport om ett sociopolitiskt dagsläge. Hon är något grundläggande och alarmerande på spåren och hon vet det. ”Kvinnan reduceras till en behållare” skriver hon om surrogatmödraskap. ”I stället för att vara en existentiell och själslig upplevelse för kvinnan, görs graviditeten till en funktion som är till för andra.”

Existentiell? Själslig? Ett värde som kan uttryckas med dessa ord saknar giltighet i nyliberalismens reduktionistiska konsumtionssamhälle, därför går det att skratta rått åt en loser som à la Ekman mitt på marknadstorget envisas med att använda dem.

Den som vill ha ett barn ska i marknadssamhället ha rätt att köpa ett, och upplevelseindustrin är den kanske snabbast växande i ett materiellt övermättat västerland. I sexupplevelseindustrins sweatshops slavar de ”migrerande arbetare” vars villkor nyliberalismens prostitutionsteoretiker romantiserar. Kajsa Ekis Ekman har det otidsenliga modet att i stället se på människan som något mer än enbart en konsumtions- och produktionsenhet.

Maria Küchen
författare