När tioåriga Helén Nilsson gick för att träffa sina kompisar vid Lågprisaffären den 20 mars 1989 rörde sig ungefär tio pedofiler i Hörby. Ytterligare ett tiotal män med andra sexuella perversioner och sexbrott på sina samveten fanns i närheten. På en gård strax utanför tätorten spelades det in våldsporrfilm. Det är ren fasa att föreställa sig den lilla flickan och hennes ovetande föräldrar i det scenariot.

Kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson sammanställde uppgifterna när han, nästan tio år efter att Helén Nilsson hittats mördad, återigen öppnade utredningen. Det skulle visa sig att ingen av dessa kartlagda män mördade Helén Nilsson. Mördaren var istället den numera riksbekante Ulf Olsson, som gick fri i femton år och till slut fälldes av ett tips och ett DNA-test.

Sydsvenskanjournalisten Tobias Barkman ger i sin bok ”Jakten på en mördare” detaljerna kring hur fallet till slut löstes, och redogör för en rad andra, mindre kända mordfall i Kristianstadstrakten som spaningsgruppen runt Per-Åke Åkesson framgångsrikt utredde under 90-talet.

Det blir mer fasa. ”Nattvandrar-Bengt” överföll, våldtog och mördade två kvinnor under samma tid som han var drivande i en nattvandrarförening i Kristianstad. En gymnasist mördade i raseri två jämnåriga flickor i samband med hångel och sex. Män som hatar kvinnor tycks befolka varje vardag. Förhören med dem tillhör höjdpunkterna i boken.

Nu är det inte förövarna som är huvudpersonerna, utan nämnde kriminalkommissarie Åkesson. Tyvärr är det lite svårt att begripa varför. Åkesson är uppenbart en skicklig mordutredare och en fantastisk informationskälla att ösa ur. Kanske är han också den sanne hedersknyffel Barkman framställer honom som, men att berätta det räcker inte som drivkraft för en hel bok. Det är länge oklart vad Barkman vill visa läsaren genom Åkesson och hans kompetens. Boken saknar den akuta vilja att avslöja och kartlägga som skapar tryck i ett kriminalreportage.

Först efter ett par hundra sidor anar jag att det Barkman är upprörd över är turerna kring inrättandet av Länskriminalen i Malmö, då lokala polisenheter slogs ihop. Organisationsförändringarna sammanföll med faser i Per-Åke Åkessons karriär, och när boken kommer till de punkter där Åkesson far illa hettar det till. Under det sena 90-talet hamnar han i konflikt med den nya länskrimchefen Peter Tjäder. Ska man tro Barkman är Tjäder en riktig skitstövel: maktlysten och avundsjuk vill han till varje pris få bort Åkesson från chefspositionen. Trots att han lyckas marginalisera sin rival försöker han kidnappa Helénutredningen från Åkesson när lösningen närmar sig.

Åkesson funderar:

”Är det så svensk polis ska vara? Där polismännens viljor är viktigare än att gripa brottslingar och utreda brott. Sitta på möten med andra chefer och fjäska för facket.”

Hans ord står oemotsagda. Peter Tjäder får inte ge sin version, och det är inte riktigt hederligt av en journalist som kallar sin bok ett reportage.

Malin Krutmeijer, kritiker i Aftonbladet och Helsingborgs Dagblad.

[Tobias Barkman är journalist på Sydsvenskan och därför recenseras boken av Malin Krutmeijer.]