Sydsvenskanjournalisten Tobias Barkman tecknar
När tioåriga Helén Nilsson gick för att träffa sina kompisar vid
Lågprisaffären den 20 mars 1989 rörde sig ungefär tio pedofiler i Hörby.
Ytterligare ett tiotal män med andra sexuella perversioner och sexbrott på
sina samveten fanns i närheten. På en gård strax utanför tätorten spelades
det in våldsporrfilm. Det är ren fasa att föreställa sig den lilla flickan
och hennes ovetande föräldrar i det scenariot.
Kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson sammanställde uppgifterna när han, nästan
tio år efter att Helén Nilsson hittats mördad, återigen öppnade utredningen.
Det skulle visa sig att ingen av dessa kartlagda män mördade Helén Nilsson.
Mördaren var istället den numera riksbekante Ulf Olsson, som gick fri i
femton år och till slut fälldes av ett tips och ett DNA-test.
Sydsvenskanjournalisten Tobias Barkman ger i sin bok ”Jakten på en mördare”
detaljerna kring hur fallet till slut löstes, och redogör för en rad andra,
mindre kända mordfall i Kristianstadstrakten som spaningsgruppen runt
Per-Åke Åkesson framgångsrikt utredde under 90-talet.
Det blir mer fasa. ”Nattvandrar-Bengt” överföll, våldtog och mördade två
kvinnor under samma tid som han var drivande i en nattvandrarförening i
Kristianstad. En gymnasist mördade i raseri två jämnåriga flickor i samband
med hångel och sex. Män som hatar kvinnor tycks befolka varje vardag.
Förhören med dem tillhör höjdpunkterna i boken.
Nu är det inte förövarna som är huvudpersonerna, utan nämnde
kriminalkommissarie Åkesson. Tyvärr är det lite svårt att begripa varför.
Åkesson är uppenbart en skicklig mordutredare och en fantastisk
informationskälla att ösa ur. Kanske är han också den sanne hedersknyffel
Barkman framställer honom som, men att berätta det räcker inte som drivkraft
för en hel bok. Det är länge oklart vad Barkman vill visa läsaren genom
Åkesson och hans kompetens. Boken saknar den akuta vilja att avslöja och
kartlägga som skapar tryck i ett kriminalreportage.
Först efter ett par hundra sidor anar jag att det Barkman är upprörd över är
turerna kring inrättandet av Länskriminalen i Malmö, då lokala polisenheter
slogs ihop. Organisationsförändringarna sammanföll med faser i Per-Åke
Åkessons karriär, och när boken kommer till de punkter där Åkesson far illa
hettar det till. Under det sena 90-talet hamnar han i konflikt med den nya
länskrimchefen Peter Tjäder. Ska man tro Barkman är Tjäder en riktig
skitstövel: maktlysten och avundsjuk vill han till varje pris få bort
Åkesson från chefspositionen. Trots att han lyckas marginalisera sin rival
försöker han kidnappa Helénutredningen från Åkesson när lösningen närmar
sig.
Åkesson funderar:
”Är det så svensk polis ska vara? Där polismännens viljor är viktigare än
att gripa brottslingar och utreda brott. Sitta på möten med andra chefer och
fjäska för facket.”
Hans ord står oemotsagda. Peter Tjäder får inte ge sin version, och det är
inte riktigt hederligt av en journalist som kallar sin bok ett reportage.
Malin Krutmeijer, kritiker i Aftonbladet och Helsingborgs Dagblad.
[Tobias Barkman är journalist på Sydsvenskan och därför recenseras boken av
Malin Krutmeijer.]