En sprillans ny bok av Tolkien – visst låter det som bokbranschens våta
dröm. Gubben må vara död men nu kan åtminstone varumärket J.R.R. Tolkien
Estate Limited ta upp kampen med varumärket Potter om topplistorna. Det
talas redan om en ny filmatisering.
Men vänta lite med champagnekorkarna. ”Húrins barn” är inte ett nyupptäckt
mästerverk av fantasygenrens fader. Detta är ren ompaketering. Berättelsen
har kunnat läsas i flera av de böcker som sonen Christopher prånglat ut allt
sedan faderns bortgång 1973. I sammandrag i ”Silmarillion”, längre fragment
i ”Sagor från Midgård” och ”De förlorade sagornas bok II”.
I förordet motiverar Christopher den nya utgivningen med att han den här
gången ville sammanställa en mer fullständig berättelse från faderns många
manuskript med ett minimum av redaktionell närvaro.
Och för all del. ”Húrins barn” anno 2007 är mer än en hårt frampressad
mjölkdroppe från kassakon. Detta är inte bara den mest läsbara versionen,
detta är faktiskt det mest njutbara som Christopher lyckats utvinna ur de
efterlämnade pappershögarna. (Vilket i och för sig inte säger så mycket, det
postumt utgivna materialet har genomgående varit tålamodsprövande för att
inte säga gräsligt.) Att sedan Tolkien senior stjäl som en korp – de bästa
idéerna har han norpat från berättelserna om drakdödaren Siegfried och den
olycksalige Kullervo som i Kalevala begår incest med sin syster – är en
annan sak.
”Húrins barn” utspelar sig i Midgårds första ålder, drygt 6 000 år före det
att ett gäng kortväxta figurer med hår på fötterna började sin långa
vandring med en tung ring runt halsen. Den onde Morgoth krossar i ett
fasansfullt slag de människor och alver som trotsat honom. Húrin
tillfångatas men låter sig inte knäckas. Som straff kastar Morgoth en
förbannelse över hans familj, samtidigt som han med magiska medel ser till
att Húrin tvingas se allt som drabbar dem.
Allt vad Húrins son Túrin företar sig är dömt att leda till olycka och
undergång, trots att han besitter den klassiska hjältens alla egenskaper:
halsstarrigt mod, envishet gränsande till dumhet och en förödande stolthet.
Här finns ingen nåd, ingen hjälpande försyn likt den i ”Ringarnas herre”.
Här finns bara Morgoth och hans mörka makt. En svartsyn som kanske inte är
så märklig med tanke på att Tolkien påbörjade berättelsen 1918 efter att ha
upplevt skyttegravarnas fasor under första världskriget.
Resultatet blir ett blytungt ödesdrama, förvånansvärt modernt i sin totala
pessimism. Lika blytung men inte fullt så modern är den styltiga prosa som
Tolkien vurmade för. Här finns kärva formuleringar som ”sorgen är en
brynsten för ett hårt sinne”, alitterationer som ”ödets överman övermannad
av ödet” och inte minst sensmoraler som ”en man som flyr undan sin fruktan
kan få se att han bara tog en genväg för att möta den”. Julafton för alla
dem som tycker att litteraturen var bättre förr, för sisådär en tusen år
sedan.
Personligen har jag alltid ogillat utgivningen av Tolkiens kladdpapper.
Projektet verkar bygga på en missuppfattning: att ju mer läsaren vet om
Midgård och de händelser som föregick ringen desto bättre. Men magin i
”Ringarnas herre” ligger inte i en minutiöst redovisad värld. Tvärtom är
Tolkien klok nog att bara låta Midgårds mångtusenåriga förflutna på ett
raffinerat sätt skymta fram i ruiner och spillror, legender och sånger. När
det antydda väl dras fram i ljuset blir det lätt banalt.
Den här gången är jag emellertid benägen att förlåta Christopher, nu 82 år
gammal, som tvingats bära sin faders arv genom livet, lika uthållig som
ringbäraren Frodo. ”Húrins barn” är kanske inte något storverk, men det är
åtminstone en bok som klarar av att stå på egna ben.
ANDREAS BRUNNER
journalist