Varje gång jag hör ordet tonåring tänker jag på ett svenskt album från 1979.
Omslagsbilden till ”Tonårsdrömmar” visar de fyra medlemmarna i Noice
sittande mot en vägg nere i Stockholms tunnelbana.
Skivans låtar har titlar som ”I natt é hela stan vår” och ”Din tid kommer
också”. Att skivans titel är sprejad med svart färg på tunnelbaneväggen har
med tiden fått en symbolisk innebörd. De här tonåringarnas drömmar kommer
snart att tvättas bort.
I dag är två av fyra medlemmar i Noice döda. En tredje är aktiv i
kristdemokraterna.
Ingen dröm är så laddad som tonårsdrömmen. Varje ny generation upplever sig
som missförstådd och nedtryckt av de föregående.
Engelsmannen Jon Savage skrev för sexton år sedan den definitiva
historieskildringen om punken med ”England’s Dreaming”. Nu levererar han en
motsvarande tegelsten om tonåringar.
Ordet tonåring användes för första gången vid andra världskrigets slut.
Redan från starten var det ett sätt för marknaden att ringa in en ny
målgrupp. Sedan dess har tonåringars subkulturer fortsatt att dominera
samtidskulturen. Alla svenskar under pensionsålder i dag är uppväxta med
rockmusik.
Märkligt nog är det dock inte den historien som Jon Savage väljer att
berätta.
De senaste femtio årens revolutionerande tonårskultur river han av på några
sidor i förordet. När man börjar läsa ”Teenage” känner man sig därför först
lite lurad. Jon Savages bok slutar ju där allt det roliga börjar: ”This
books ends with a beginning.”
Men efter några uppfodrande timmar i skolbänken, där man tvingas lyssna på
en historielektion som börjar 1875, förstår man till slut Savages upplägg
och hans tes.
Tonårsdrömmar är inte det moderna fenomen som det länge påståtts vara. Allt
det som vi i dag förknippar med rockeran – konstiga frisyrer, extrema
kläder, nya droger, uppsträckta långfingrar, subkulturellt utanförskap –
fanns där redan långt, långt innan. Rimbaud och Oscar Wilde möttes av samma
moralpanik på 1800-talet som Elvis Presley och James Dean gjorde på
1900-talet.
Första gången brittisk press gjorde en koppling mellan klädsel och
ungdomsbrottslighet var 1898. Efter bråk mellan olika gäng som Lion Boys och
Pistol Gang beskrev tidningen The Daily Graphic förfärat tonåringars
utseende.
Byxorna var mycket tajta runt knäet men mycket vida vid foten. Runt halsen
en egendomlig scarf. Håret var kortklippt så när som på en bit mitt på
hjässan, varifrån det utgick en lång lugg. Det går nästan att höra
öppningsackorden till Slades ”Cum On Feel The Noize” när man läser den
beskrivningen.
Jon Savage skriver att den ökade stilmedvetenheten bland unga var tätt
förknippad med tryckteknikens utveckling i slutet av 1800-talet och alla nya
tidningar: ”Illustrerat och verbalt bildspråk blev en integrerad del av det
urbana landskapet.”
Genom det nya bombardemanget av bilder förlorade religionen sitt grepp om
människors tankar och ersattes av ”en sekulär panteon”. Den franske
sociologen Gustave Le Bons konstaterande var också en varning: ”Folkmassan
tänker i bilder”.
Redan vid sekelskiftet föddes musik som i första hand riktade sig till
ungdomar. År 1900 såldes två miljarder notblad i världen. Många av de
populäraste sångerna var moraliskt utmanande och innehöll referenser till
synd, sprit och den nya innedrogen kokain.
Om det går att ringa in en huvudperson i Savages bok är det den amerikanske
psykologen G Stanley Hall. Fram till slutet av 1800-talet sågs inte
puberteten som en separat fas i livet. Men i sin banbrytande bok
”Adolescence” (”Uppväxtår”), utgiven 1904, ringade G Stanley Hall in
perioden mellan 14 år och 24 år som ett livsavgörande stadium mellan barndom
och vuxenliv.
Jon Savage beskriver Halls bok som ”en viktoriansk lagerlokal av
information”; två volymer på totalt 1_500 sidor. G Stanley Hall var en av de
första som citerade Sigmund Freud i positiva ordalag. Barndomen och
uppväxten är något vi alltid bär med oss.
Tvärtemot den gängse synen på disciplin och auktoritet argumenterade
psykologen Hall för att unga skulle ges utrymme att vara lata. Hans slutsats
– ”Vi ska en dag locka världens ungdom genom vår ojämförbara frihet” –
visade sig bli förbluffande profetisk. Alla de stora ungdomskulturerna, där
frihet alltid varit lockbetet, har under 1900-talet kommit från USA.
Men utvecklingen i Europa under första halvan av 1900-talet gjorde att Halls
tankar glömdes bort. Under första världskriget dog i snitt ofattbara 5_600
människor om dagen, de flesta av dem mycket unga. En hel generation offrades
i skyttegravarna.
För att förstå varför så många unga frivilligt tog på sig soldathjälmar vid
krigsutbrottet 1914 nystar Savage upp trådar som leder ända tillbaka till
”Peter Pan”.
J M Barries saga om ”Peter Pan” uruppfördes som pjäs 1904. Jon Savage kallar
”Peter Pan” för lika förebådande för det ungdomsfixerade 1900-talet som
Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt”. Båda lockar med löftet om evig ungdom,
men den utåt sätt korrekte Barrie var mer dubiös än Wilde.
En vuxen man, utan egna barn, som sökte upp och lekte med unga pojkar? Det
är inte så konstigt att Michael Jackson identifierade sig så mycket med
Peter Pan att han byggde sitt eget ”Neverland”.
Men generationer av barn och vuxna har förtrollats av Tingelings trollspö.
En av dem som älskade originaluppsättningen av ”Peter Pan” var Robert
Stephenson Smyth Baden-Powell, en ogift man i fyrtioårsåldern, som kom att
grunda scoutrörelsen.
Inspirerad av pjäsen ”The Lost Boys” kom Baden-Powell på idén att unga
gossar skulle må bra av mer organiserade lekar. Inte minst för att dåtidens
engelska ungdom var i så dåligt fysiskt skick. Under Boerkriget hade 40_000
holländska bönder pinsamt nog lyckats hålla stånd mot 450_000 klena
brittiska soldater.
I sitt manifest ”Scouting For Boys” manade Baden-Powell till armar uppåt
sträck och till att börja leva med naturen. Scoutrörelsen blommade och
knoppade av sig över hela Europa. Allra mest i Tyskland där organisationer
som Wandervogel tog avstånd från lyx och moderniteter och predikade om
naturens skönhet.
Det var de raka leden i Wandervogel som långt senare blev rekryteringsgrund
till Hitlerjugend, en organisation som i slutet av 1930-talet hade över åtta
miljoner frivilliga medlemmar i Tyskland.
Nazisterna saluförde sig som ett ungdomens och framtidens parti. Unga
nazister angav sina föräldrar. Ett hundratal mil längre söderut i Europa
skrek Mussolinis anhängare ”Giovinezza! Giovinezza!” (Ungdom! Ungdom!).
Jon Savage gör inte den kopplingen, men det är frestande att göra den själv.
För mycket auktoritet under uppväxten kan få förödande följder. G Stanley
Hall hade till och med mer rätt än han anade.
När de amerikanska soldaterna vid andra världskrigets slut gick omkring och
delade ut tuggummin till de europeiska barnen var det i dubbel bemärkelse
smaken av frihet de bjöd på. Några år senare kom rockmusiken. Den smakade
samma sak.
JAN GRADVALL
journalist