En rockstjärnas värsta mardröm förverkligas i ”Backstage” i ”6 pjäser” när fanet Tommy tränger sig in i logen med en kniv i högsta hugg. Rockstjärnan har nämligen sagt att han ska sluta spela rock och detta kräver hämnd. En idol måste lyda pojkarna längst fram för ”Det är ju vi som håller dej vid liv”.

Måste han dö eller sälja sin själ? Kan han rädda en kvinna på kuppen, som en riddare? I ”Como” är det en annan mardrömsgestalt – kvinnan som kräver att han skall ge henne ett barn – som under brottningskamp måste fösas mot ytterdörren.

Sen kommer de, ett efter ett, spökena ur det förflutna och attackerar. Ibland tror jag nästan att Ulf Lundell tagit en bok om drömtydning till hjälp när han skrivit. När det inte handlar om mardrömmar handlar det om dagdrömmar. Om samtal och möten man önsketänker fram. Uppgörelser man skulle vilja våga ha, som litteraturen kan bistå med, eftersom allt går att ordna med plastikkirurgi eller litteratur.

I inledande ”Kejsardyk” är det som om ungdomsvännerna Jack och Bart möts igen fast med alzheimer och impotens och försöker tala sig fria från allt kvinnohat de ägnat sig åt i sina dar. Våldtäkter ska sonas.

Och i ”Offpist” blir de före detta makarna Andrea och Reino instängda under en lavin. Fångna i alpstugan kan de smäda varandra lika ostört och med lika naturalistiskt skenande haranger som någonsin Alice och Kaptenen i Strindbergs ”Dödsdansen”. På sin tid sågad för sitt ”pöbelaktiga käbbel” och ”pinande gnat” och med andra påtagligt känslomässiga omdömen – varför gör han så här? – som i lätt redigerad form skulle kunna glida in i vilken Lundellrecension som helst hundra år senare. Gnatet kan verkligen vara pinande.

Om Ulf Lundell har några likheter med August Strindberg så är det ändå att båda faktiskt försöker skriva rolig litteratur. Ja, rolig som i dråplig och burdus, farsartad och effektsökande. Till skillnad från dem som visar sitt gycklande uppsåt kan man aldrig vara riktigt säker när det gäller Ulf Lundell (eller Strindberg). De, framför allt Lundell, må skriva övertydligt ibland, men det är aldrig övertydligt att de menar komik. Läsaren kan drabbas av tvivel: Författaren kanske är så sur och besatt att han tycker att den här texten är gravallvarlig.

Det är en tillgång får man säga. Det är lättare att förlåta karaktärerna då. Om en misogyn karaktär får tippa över, så att hans svartsjuka mot kvinnan även riktar sig mot hennes hund, då vet man ju inte om man ska skratta eller gråta. Det förstod Strindberg, och det har Ulf Lundell snappat upp. I ”Como” är mannen också mycket riktigt sotis på kvinnans hund – till och med när den är död. I dramatikdebuten ”6 pjäser” har Ulf Lundell skapat 6 män på väg mot de 60 som behöver allt bistånd de kan få för att man ska fördra dem. De mal så det stänker fradga om dialogen och man kan bara undra varför Ulf Lundell inte skrivit sina romaner i pjäsform tidigare? Här slipper han ju bygga romanintrig, som han ändå verkar tycka är rätt jobbigt, men får veva ohämmat i dialogen, mellan rätt befriande simpla scenanvisningar.

Gammal, det är man först när man minns mer än man drömmer om, enligt ett ryskt ordspråk som Mikael Wiehe berättar för sin publik.

Vem drömmer och vem minns bara, det är sannerligen frågan här. Inte undra på att det enda som det är riktigt noga med i scenanvisningarna är karaktärernas exakta ålder.

Lundell har bytt ut romanen, men ingalunda sitt tema från tio år tillbaka om den medelålders mannen och hans pakt med djävulen. Mer utstuderat än någonsin tidigare i Lundells romaner befolkas varje drama av en cirka 57-årig Faust, en Mefisto, och en oskuldsfull ung Gretchen som står sig slätt i hjältarnas val mellan djävulspakt och kvinnoprakt.Det blir en rockopera vi känner igen: Hjältarna börjar misströsta om vägen, sanningen och livet, för vem kan man lita på när världen är en enda stor schlagerfestival och döttrarna har konverterat till islam, sönerna har omkommit i tsunamin och mödrarna tröstar sig med älskare i sonens ålder?

Återstår djävlarna. De är i stort sett lika enfaldiga som kvinnorna och finns, till skillnad från i romanerna, mest till för att hjälten ska ha någon att studsa sin svada mot. Någon att se snyggare och godare ut bredvid. Det är alltså inte så att Ulf Lundell utnyttjat dramaformen för att sluta trampa vatten. Det är snarare så att han har skrivit ännu en Lundellroman, fast utan miljöbeskrivning. Jag tror han skulle kunna bli en bra dramatiker – men att han är lite lat helt enkelt. Peter Englund skrev en gång, lätt frustrerat, att Ulf Lundells hanterande av sin talang är plågsamt att bevittna, ”lite granna som att se någon jonglera med en Mingvas. Ulf Lundells bästa bok är ännu oskriven.” Varför gör han så här?

Jag tycker att pjäserna ofta är roliga; när Lundell skriver närmast bindgalet tjatigt på sitt tema om hjälten som inte kan hantera förlusten av 60-talet och Olof Palme fungerar det, men när han blir släpphänt tjatig är det värre. Hela poängen med Ulf Lundells livsverk är kanske att magnum opus inte får bli till. För i samma ögonblick skulle författaren kanske vara en sådan som – skräcken – förvaltar mer än han drömmer. Och sluta väcka så påtagligt känslomässiga omdömen i sina recensioner.