Henrik Ekman porträtterar vargen och försöker förstå sig på hatet mot den. Per
Svensson tar del av en berättelse om en rädsla som är lika uråldrig som
obefogad.
Omslagsbildens intensivt gula ögonpar konkretiserar Erik Axel Karlfeldts
diktrad ”ulven med eldbloss i skallen”.
Henrik Ekman återger på ett ställe i sin bok ett yttrande från ett
opinionsmöte i Laxå i början av 2000-talet: vargen är skogarnas Saddam
Hussein.
Ekman själv framställer snarare vargen som skogarnas Mikael Persbrandt: en
inte oproblematisk men oupphörligt fascinerande stjärnaktör.
”Vargen – den jagade jägaren” är välförtjänt Augustnominerad, och skulle
mycket väl ha kunnat ta hem segern nu på måndag. Men August-elektorerna lär
knappast söka sig till samma jaktmarker som förra året. Då vann Brutus
Östling fackboksklassen med sin fotoberättelse om fåglar, ”Att överleva
dagen”. Henrik Ekman rör sig i ett snarlikt revir.
Hans vargbilder, många av dem tagna från ett gömsle i Kajanaland i Finland,
präglas inte sällan av en avslappnad och lekfull backstageatmosfär;
stjärnorna kopplar av, nojsar med varandra, driver med en eller annan trög
björn som insisterar på att det ska vara ordning och reda i kön till buffén,
de djurkroppar som lagts ut för att locka de stora rovdjuren till
fotostället.
Så ringer klockan. Plats på scen. Vargen kopplar på karisman, aktiverar den
mytiska muskulaturen, slår på blickens hypnotiska ljus, visar tänderna, blir
farlig igen i sin eleganta päls som skimrar i guld, gräddvitt och
grafitgrått.
Vargens problem är kanske att han är en alltför övertygande skådespelare?
Egentligen är ju björnen långt farligare för oss människor. Men medan
björnen så gott som alltid får vara gullig, snäll och trygg – Bamse, Nalle
Puh, Björne, Nalle Lufs, Teddybjörnen Fredriksson – är vargen så gott som
alltid och uteslutande ond, grym, asocial.
Till och med artnamnet är en rysning av skräck och avståndstagande. Förr i
tiden var människor rädda att nämna djuret vid dess rätta namn, ulven.
Istället gavs besten ett beskrivande alias: vargher, som betydde just
våldsverkare, ogärningsman ...
Rädslan och föraktet för vargen löper fortfarande fritt i bygderna runt om i
Sverige. För många glesbygdsbor i Värmland och Dalarna är en bra varg en död
varg.
Varghatet – dess rötter, manifestationer och konsekvenser – är det bärande
temat i Henrik Ekmans rikt orkestrerade bok.
Han är en erfaren, tungt meriterad naturjournalist och har också ambitionen
att teckna ett fullskaligt porträtt av vargen. Man får veta mycket
intressant om vargens samlevnadsmönster – monogamt! – och matvanor – kort
tarm, behöver två kilo kött per dag, men kan sätta i sig upp mot åtta kilo
per måltid.
Men det är försöken att förstå hatet mot vargen som ger framställningen dess
nerv. Varför skär varghatande fanatiker sönder naturvårdares bildäck? Varför
kan lokalpolitiker skörda framgångar med hjälp av vargfientlighet? Varför
hetsas och plågas vargar till döds av ”tjuvjägare” på ett sätt som för
tanken till lynchningar? Varför görs licensjakt på varg i ett land med en
vargstam på runt tvåhundra hårt utsatta stackars djur till en folkfest?
Ekman är inte någon oreserverad vargromantiker, han förstår känslorna hos de
människor som hittar sina hundar eller får sargade till döds. Men
proportionerna!?
Vargen har alltid förknippats med det sataniska: ”djävulens gårdvar”, det är
vargen. Och hatet mot vargen kan till sist bara begripas som ett uttryck för
människans uråldriga behov av att namnge och besvärja det onda. Vargen är
det förkroppsligade hotet mot byns, det ordnade samhällets, bräckliga
trygghet. Vargen är det lössläppta, glupska sexuella begäret; flåsande jagar
vargflocken Gösta Berlings och Anna Stjärnhöks släde. Vargen är strykaren,
vagabonden, rövaren som med ett hångrin plundrar den bofaste. Vargen är de
impulser vi lärt oss att förtränga, men ändå inte kan vara säkra på att
behärska.
Därför hatas vargen.
Men som Henrik Ekman slår fast i sin i bästa mening mångsidiga boks allra
sista mening: ”Det måste finnas plats för det vilda.”