När några ungdomar som överlevt massakern eskorterades ner till bryggan av polisen fick de syn på den gripne mördaren.

Han stod vid trappan vid det vita huset och verkade lugn och nöjd.

”Han hade T-shirt och log mot dem”.

Denna bild från Utøya skrivs fram på sista sidan i Magnus Lintons essäreportage om den samtida europeiska extremhögerns hot- och hatbilder.

Det är en bild som laddar de föregående drygt 130 sidorna med en oro som skulle kunna slå över i panik. Men det gäller att hålla emot. Extremhögerns livsluft är just det extrema: paniken, de apokalyptiska fantasierna, det konspirativa tänkandet.

Man måste akta sig för att spegelvända extremisternas världsbild. Man måste försöka hålla fast vid fakta och förnuft.

Det gör Magnus Linton. Det är det bästa med hans elegant och effektivt skrivna bok.

”De hatade” ingår i en serie ­Europareportage, med skilda författare, som ges ut på förlaget Atlas under våren. ”Vems Europa?” är seriens övergripande fråga. Linton lyfter fram tre grupper som extremhögern i dess skilda schatteringar frånkänner hemortsrätt i sitt Europa: romer, muslimer, ”kulturmarxister”. Han tar med sig läsaren på en resa till Ungern, Holland och Norge. Varje land, och varje av extremisterna hatad grupp, får ett avsnitt. Det tre kapitelrubrikerna bildar tillsammans en kod som öppnar dörren till högerextremismens hjärnkontor; ”Parasiterna”, ”Ockupanterna”, ”Förrädarna”. Det land, den värld, som vi har födslorätt till håller på att tas ifrån oss. Parasiter (romerna) suger vårt blod. Sluga ockupanter (muslimerna) tar makten i vårt samhälle. Förrädare (PK-journalisterna, multikultiakademikerna, vänsteraktivisterna, de fega politikerna) ljuger för folket och förföljer sanningssägarna.

Så ser hotbilden ut när den pusslas samman. Somliga företrädare för det extrema tänkandet målar den i hysteriskt grälla färger, som politikens hötorgskonstnärer. ­Andra, som den holländske multimediekonstnären Geert Wilders, är betydligt mer sofistikerade. Åter andra håller sig till synes inom mainstreammåleriets gränser, men små förskjutningar i perspektiv och kolorit visar att de inte är främmande för att ta intryck av de mer skrikiga kollegorna.

Det vore absurt att sätta likhetstecken mellan en Anders Behring Breivik och, säg, en Viktor Orbán, ledaren för det ungerska maktpartiet Fidesz. Magnus Linton går inte i den fällan. Styrkan med hans bok är tvärtom hans nyktra och nyanserade analyser av ett snårigt politiskt fält där det är långt mellan ytterpunkterna. Han sorterar och systematiserar på ett klargörande sätt, men visar också att det finns en gemensam nämnare för till synes väsensskilda företrädare för den yttre högerflygeln: övertygelsen – äkta känd eller ej – att man själv, ens stam, ens land just nu lever under ett hot så akut och stort att det legitimerar, ja kräver, extraordinära åtgärder.

Det är detta emotionella band mellan utmarkernas skilda bebyggare som gör Breiviks leende så olycksbådande.

Man kommer att tänka på Cheshire­katten i ”Alice i Underlandet”. Det speciella med denna katt är att man först bara ser dess leende, liksom fritt svävande i luften. Först senare dyker kroppen upp.

När Linton färdas från Ungern till Norge via Holland gör han, i varje fall kan man frukta det, också ett slags omvänd politisk tidsresa, från en nära framtid till ett nära förflutet. På så sätt visar han hur det extrema tänkandet kan komma att normaliseras och integreras i den europeiska vardagspolitiken.

I Norge är extremisten fortfarande i ordets mest bokstavliga mening just extrem: en massmördare, en terrorist. I Holland har han hunnit förvandlats till karismatisk rubrikryttare med tungt politiskt inflytande. I Ungern har han tagit makten genom att anpassa sig till mainstreampolitikens normer och regler, genom att förvandla sig själv från ensamvarg till väluppfostrad vakthund. I Ungern­ har gränsen mellan extremism och normalitet gjorts allt svårare att rita in på kartan – det är vad som händer när tillräckligt många flyttat sig åt höger, staket rivs upp, mittpunkten förskjuts.

Anders Behring Breiviks europeiska vapenbröder, i den mån de finns, kommer aldrig att komma till makten. Däremot är risken stor att politiker som redan i dag sitter vid makten, eller befinner sig nära den, anpassar sig till ett klimat som förändrats av fanatikernas och hatarnas drivhusgaser.

”... Fidesz som grundades som ett liberalt och antikommunistiskt parti är i dag konservativt och nationalistiskt med egen majoritet i parlamentet – och har fascistiska Jobbik som bollar in ideologiska innovationer från höger”, konstaterar Linton.

Först ser man leendet. Sedan träder katten fram ur skuggorna.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen