Mot slutet av ”Trädet” från 1991 skriver Göran Sonnevi: ”Hur har denna sångs villkor ändrats? Kanske inte alls / Eller fullständigt, så att varje ords klang / vilar inbäddad i en helt ny familj av rymder”.

Poeten Pär Thörn vars poesi existerar i form av performance, text-ljudkomposition, dikt, roman med mera anger i sin nya bok ”Land skall med lag byggas” just ”Trädet ”som en av bokens källor. Och Thörns bok kan också läsas i relation till Sonnevis frågande utsaga om sångens förändrade villkor.

”Land skall med lag byggas” arbetar enträget och nästan pedagogiskt med att riva loss och förflytta ord och deras klanger mellan familjer av rymder, betydelser, sammanhang. Transporterna använder det enskilda ordet och den återkommande frasen Det vill säga som sina viktigaste verktyg. Så här: ”En lärare som spänner ögonen i dig” leder till ”Det vill säga: / Det engelska ordet för verbet gräv”.

Denna metod, ordvitsens, korsordets och delar av den svenska poesins grundpelare, resulterar hos Thörn i texter som i sina bästa stunder är överraskande och rätt oroväckande. Liksom besatta, både inlåsta och befriade av språkets spelmöjligheter.

Exempelvis kan ett foto av en centerpartistisk riksdagsledamot, via bland annat det tyska systemet för standardisering av pappersformer och Signalverkstaden i Sundbyberg, seriekopplas till Wienaktionisten Otto Mühls Friedrichshofskommun och övergreppen mot barn som pågick där.

Hos Sonnevi är det skrivande jaget, jagets blick, hela tiden närvarande som det som förbinder dikten med världen och som tecknet för denna förbindelse. Thörns skrivande jag liknar mer en flipperspelare som sätter orden i rörelse genom språkets torra logiska system, vilket i sin tur alltid står uppkopplat mot den stora rymd av fakticitet som kallas världen (”Det vill säga: / Allt som är fallet”).

Och i denna värld finns inte bara riksdagsledamöter utan också kommissarie Van Veeteren, matlagningssajter, ett land som heter Sverige, ett antal spioner (det vill säga fosterlandsförrädare, det vill säga olydiga medborgare), en mängd koder och några fiktioner (till vilka konstruktionen fosterlandet kanske kan räknas). Och så ”Läsaren” – ”En person som läser detta just nu. / / Det vill säga: / Du”.

Texten är mycket tydlig med att den ser läsaren och hur den vill att läsaren skall betrakta den. I linje med en Charles Bernsteinsk anti-absorptionens poetik vill den hindra henne (eller borde jag skriva honom – det finns något mycket homosocialt med den här boken) från att bli trygg, passiviseras, sjunka in, ner, ihop, låta sig invaggas. Ibland till den grad att det riskerar att få motsatt verkan, jag hamnar i uppsträckt, men lydig, elevposition.

På omslaget och genom hela boken löper en horisontell linje som jag lärt mig tycka mycket om. Den utgör en mur mot den automatiserade läsart där blicken rinner snett och hastigt nerför sidan. Och en gräns mellan ett övre och ett undre fält i vilka dikten jobbar dubbla skift med att skapa komplikation, friktion, rörelse.

”Vi rör oss mot nytt språk, också uråldrigt / Vi måste då / hålla det öppet, i fullständig variabilitet”, skrev Sonnevi. Det vill säga: låta orden arbeta. Iaktta hur. Förändra det. Lag ska med ord byggas. Nationalstaten ska med ord raseras.

Eftersom Pär Thörn medarbetar i Sydsvenskan recenseras hans bok av Jenny Tunedal, författare och litteraturkritiker i Aftonbladet.