Per Wirténs senaste bok handlar om det Stockholm där de flesta av oss stockholmare bor. Storstockholm har drygt 1,5 miljoner invånare, men innerstaden inte fler invånare än Malmö. Fem av sex stockholmare bor utanför innerstaden.

Trots att Stockholms förorter tillsammans har fler invånare än någon svensk stad för de en märkligt anonym tillvaro. Här finns få eller inga lokal­tidningar. Innerstadens tidningsredaktioner och tv-kanaler nöjer sig med snabba besök i de mest ökända förorterna för att bekräfta sina fördomar. Rinkeby, Tensta och Fittja är pålitliga projektionsytor för över- och medelklassens dåliga samvete och rädsla.

Inte så konstigt, kanske. Förortslandskapet i Stockholm är vidsträckt, splittrat och svåröverblickbart. Mätt med Stockholms mått är Rosengård överhuvudtaget inte en förort utan en del av Malmös innerstad på bekvämt gångavstånd från Stortorget. Skärholmen, däremot, ligger två dagsmarscher från Stockholms centrum.

Dessa två dagsmarscher tillryggalägger Per Wirtén i sin bok, i spåren på dem som ända sedan Thomas de Quincey i ”En engelsk opieätares bekännelser” irrade omkring i London i ett opiumrus har gjort ”the drift” till den mentala geografins hörnsten. På femtiotalet formulerade situationisten Guy Debord dess teori, och på senare år har Ian Sinclair förnyat den som litterär form i sina böcker om London, ”Lights out for the Territory” och ”London Orbital”.

De Quinceys opium har Per Wirtén dock bytt mot kexchoklad, kaffetermos, fältflora och gps. Som en tapper scout vandrar han genom förortslandskapet på bortglömda stigar, över öde parkeringsplatser och förortstorgens spruckna asfalt medan han minns sin uppväxt i det närbelägna Huddinge. Hans ärende är att ilsket tillbakavisa den konspiration mot sin hembygd han ser överallt.

För läsaren är det som att vandra med två personer. Dels en skarpsynt och kunnig observatör som uppmärksamt registrerar vad han ser, dels en högljudd ideolog som vägrar se de omisskännliga tecknen på att kritiken mot förorten är berättigad. Så fint det var tänkt! ropar han istället och vägrar se hur fel det blev.

Den skarpsynte observatörens uppriktiga berättelser om att bo i Flemingsberg eller mobbningen och utslagningen i förortsskolan där han gick i högstadiet blir inte mindre deprimerande av att berättaren är samma person som den outtröttliga heja­klacksledaren för förorten. Det gör bara domen ännu hårdare.

I Rågsved förlorar ideologen till slut fattningen. Berättaren minns Ebba Gröns spelningar på Oasen och citerar deras texter fyllda av hat mot förorten. Ideologen påstår att de påtända och packade punkarna på torget i slutet av sjuttiotalet ”hade känt igen sina drömmar” i tankarna hos de arkitekter som ritade Rågsved. Klyftan mellan ideologi och erfarenhet är så vid att man skulle kunna dra fram en hel matarled igenom den. Till slut blir ideologen helt desperat: ”Husen i Hagsätra är demokratiska. Jag hör det när jag står med örat mot fasaden.” Tjena.

Den skarpsynte observatören och påläste förortshistorikern är bokens behållning. Kunnig berättar han förortens historia, hela vägen från landsbygd till shoppingstad. Bara berättelsen om Huddingekungen Nils Eliassons kamp mot Stockholms kommunalpolitiker vore värd en egen bok.

Framför allt är ”Där jag kommer ifrån” ett försök att förstå sin egen uppväxt som de flesta som vuxit upp i Stockholms förorter under folkhemmets guldålder kan identifiera sig med. Den gjorde oss till det vi blev, på gott och ont. Att Per Wirtén bor kvar och har sett sina egna barn växa upp i samma förort gör hans försök att förstå den bara ännu mer angelägna.

Men också ideologen är intressant. Per Wirtén är en av grundarna till socialdemokratiska tidskriften Arena och tankesmedjan Arenagruppen, och boken ger en intressant insyn i varför socialdemokratin i Stockholm lyckas så dåligt i Stockholm, där de knappt fick mer än tjugo procent förra helgen.

Mot slutet utmynnar nämligen boken i ett försvarstal för den förortsmedelklass som möjligen är väl företrädd i partihögkvarteret på Sveavägen, men som till övervägande delen identifierar sig med överklassen och röstar borgerligt. Att Fredrik Reinfeldt kommer ur Stockholmsförorternas medelklass är ingen slump.

Istället för bry sig om de lojala väljarna i miljonprogrammen där socialdemokratin får sextio – ibland närmare sjuttio procent – av rösterna men valdeltagandet ligger under femtio procent drömmer Stockholms sossar om att bäras av en stabil, socialdemokratisk medelklass som upphört att existera.

Per Wirténs bok är i grund och botten ett försök att försvara förorten som ett socialdemokratiskt projekt. Det är ett misstag. Förorten var från början ett projekt för 1800-talets progressiva borgerlighet, inte minst i Stockholm där det första genomtänkta förortsprojektet hette Djursholm. I motsats till vad Per Wirtén påstår hade socialdemokratin ingenting att göra med den markpolitik som inleddes 1904 och som varit grundbulten i Stockholms förortsutbyggnad.

Under förortsbyggandets guldålder växlade majoriteten i Stockholms stadshus. Det som skiljer Vällingbys förortscentrum, byggt under socialdemokratiskt styre, från borgarnas Farsta var att Farsta fick ett NK och fler p-platser. Större var inte skillnaden. Miljonprogrammet tvingades socialdemokratin till av Folkpartiet som gjorde bostadsbristen till den stora valfrågan på sextiotalet.

Efter att ha gått i två dagar sitter Per Wirtén till slut vid Gullmarsplans tunnelbanestation. Framför honom breder innerstaden ut sig. Ilsket mäter han avståndet mellan Skärholmen och innerstaden: sexton timmars vandring och 123  000 kronor i årsinkomst. Han får det att låta som om inkomstskillnaderna i Stockholm är innerstadens fel. I själva verket är det den begränsade tillgången på de eftertraktade bostäderna i den minimala innerstaden som driver upp priserna till skyhöga nivåer och förpassar alla med små eller normala inkomster utanför tullarna.

Byggandet av Stockholms förorter gjorde en gång bostaden till en rättighet för alla stockholmare. Men den förvandlade samtidigt staden från en rättighet till ett privilegium, numera reserverad för de rikaste.

Mer förort är det sista Stockholm behöver.