”Kära Läsare.”

Det finns få fraser som jag ogillar mer i böcker. Dels kan man inte veta hur kär läsaren är. Dels är det ett billigt försök av författaren att skapa intimitet, att försöka stiga ut från boken och in i verkligheten.

I Siri Hustvedts ”Sommaren utan män” vänder sig huvudpersonen Mia Fredricksen ofta till läsaren. Som för att kontrollera att vi fortfarande är med. Och för att tacka för vår uppmärksamhet.

Det här är en högst marginell invändning. Jag nämner den inledningsvis för att få det avklarat och kunna gå över till det viktiga, att Hustvedts femte roman är en litterär karamell. Den är rasande arg, rasande underhållande, rasande bildad och rasande feministisk.

I de två romaner som kom dessförinnan – den fabulösa ”Vad jag älskade” och den finstämda ”Sorgesång” – var tonen mörkare, handlingen gick närmare existensens skuggsida. I ”Sommaren utan män” är berättelsen kvickare, de tvåhundra sidorna är en imponerande intellektuell och lekfull uppvisning av cynisk humor.

Det handlar om den lagom framgångsrika poeten Mia Fredricksen som blir lämnad av maken, vetenskapsmannen Boris. Efter trettio års äktenskap säger han sig behöva en paus i förhållandet – chocken drabbar Mia med största kraft. Hon blir ”galen”, får en ”reaktiv psykos” och hamnar på sluten avdelning.

Även i de två tidigare böckerna har psykoanalys haft en central roll och i essäboken ”Den skakande kvinnan”, som kom förra året, utforskar hon sambandet mellan hjärnan och kroppen. I den aktuella boken är den psykiska kollapsen ett symboliskt avstamp i en diskussion om vad det innebär att vara kvinna och viktigare, att försöka göra sig fri från kvinnorollen. Från hysterika till självständig varelse.

Mia Fredricksen förstår snabbt att maken inte varit ärlig om vad för slags paus han ville ha: ”Pausen var fransyska och hade långt hängande och blankt brunt hår”. Boris, som kallas råttmannen med en blinkning åt Freud, har dessförinnan inte sagt ett pip om att vara missnöjd.

När hon blivit friskförklarad åker Mia till hembygden i Minnesota. Hon umgås med sin gamla mamma och dennas väninnor på ett äldreboende och håller i en poesiskola för sju unga flickor.

I denna penisfria zon resonerar Mia kring kärlek, genus och liv med ett referensbibliotek som heter duga. Och här kommer hantverksskickligheten in, det digra citerandet av antika filosofer och poeter tynger aldrig ner berättelsen, känns aldrig poserande. Risken med att vara för klok är att man kan bli tråkigt förnumstig. Det syns bara i Mias insprängda dikter som inte lämnar något större intryck.

I kvinnovärlden förvandlas Mia till en amason. Hon avslöjar att flickorna skapat ett finkalibrerat mobbingsystem. Hon dyrkar upp de äldre kvinnornas hemligheter. Hon gör upp med manssläktet i allmänhet och Boris i synnerhet. Han får diverse öknamn där det mest fantasifulla är "fallisk Übermensch”.

Hon suckar över kvinnornas marginaliserade roll i litteraturen, raljerar över att en karl påstods ha ”upptäckt” klitoris år 1559 och att makens manliga kollegor vägrar erkänna att djurhonor kan få orgasm.

Det är, om uttrycket tillåts, vederkvickande läsning. En bok som borde sättas i händerna på alla – män som kvinnor - som stångats med manliga egon. Siri Hustvedt har skapat en karaktär som är en korsning mellan Rambo, Oprah och Simone de Beauvoir. Det hade kunnat vara olidligt pompöst men räddas genom att Mia tillåts ironisera över sin egen ömklighet.

När Boris berättar att han ska flytta in hos Pausen säger hon: ”Jag tog det som en kvinna. Jag grät”.

I slutändan handlar det om hur kärlek och närhet kan vara både en besatthet och en livsnödvändig trygghet. Däri ligger Mias problem: hon analyserar sitt gamla förhållande på ett närmast vetenskapligt sätt genom att slå fast ”fakta” om Boris uslighet. Jag kommer att tänka på Nicole Krauss ”Kärlekens historia” som kretsar kring motsatsen, att uppfattningen av kärlek är högst individuell. I en kärlekshistoria finns det alltid (minst) två skilda uppfattningar om hur det gemensamma bandet ser ut.

Men sällan har jag blivit så förförd av en bok som av ”Sommaren utan män”. Det är nästan så jag kan acceptera det fåniga epitetet ”Kära läsare”.