I ”Odysséen” berättas i den tolfte sången om sirenerna. Den sjöman som hör deras sång lär bli så trollbunden att han aldrig återser sitt hem, ”där de späda barnen och hustrun glatt väntar”, som det står i Ingvar Björkesons fina tolkning. Odysseus stoppar därför mannarnas öron fulla med vax, medan han själv låter sig surras vid masten. Bara så kan han höra på sirenernas sång.

Det är svårt att missa den moraliska poängen: den sköna lögnen är farligt förförisk, närma dig den med viss försiktighet. Och den som läser Carsten Jensens mäktiga roman ”Vi, de drunknade” gör nog bäst i att göra något liknande, och kan förslagsvis surra fast sig vid läsfåtöljen för att inte helt drunkna i ordflödet. Desto roligare blir det när man väl kapitulerar.

För det gör man. ”Vi, de drunknade” är 700 romansidor marinerade i oblyg berättarhybris. Denna romanodyssé vill ta med dig på en världsomsegling över haven och skyr inte heller några medel för att hålla dig i sitt grepp.

Bland annat flirtar den ogenerat med de stora föregångarna i genren. Förutom Homeros har Carsten Jensen i princip använt världslitteraturens alla maritima storheter som källor: Joseph Conrad, Robert Louis Stevenson, Herman Melville, Mark Twain och Victor Hugo. Jensen vill vara en av dem, varken mer eller mindre.

Följaktligen är ”Vi, de drunknade” en bred roman som seglar fram med det episka 1800-talsberättandet i ryggen. Nej, det räcker inte: det här är en breeeeeeeeed roman, ett försök att spegla den stora världen i den lilla, mer specifikt med utgångspunkt i lilla Marstal, på Ærø utanför Fyn.

Marstals historia är helt sammanflätad med sjöfarten, med fisket, frakten och rederinäringen. Med det hav som ger staden liv men också släcker liv. Carsten Jensen börjar vid det för sjömännens vidkommande katastrofala dansk-tyska kriget om Slesvig-Holstein 1848 och slutar i samma farvatten drygt hundra år senare, i andra världskrigets blodiga final.

Däremellan får vi följa Marstals sjömän medan de navigerar mellan krig och kärlek, förlisningar och räddningsaktioner, äventyr i norr och i söder. Samtidigt går kvinnorna hemma och väntar på besked om makarnas bortgång (sådana besked kommer med plågsam regelbundenhet), för att sedan bita ihop och fortsätta som förut med att på egen hand sköta staden.

I centrum av denna kollektivroman står först Laurids Madsen – som under kriget med tyskarna 1848 flyger i luften efter en kraftig explosion, får ”skåda Sankte Per i röven” och räddas av ett par ovanligt tunga stövlar – och sedan följer vi hans ättlingar fyra generationer framåt.

Rimligen måste man också kalla staden för huvudperson. ”Vi, de drunknade” är till stora delar berättad av ett kollektivt men anonymt ”vi”, som vet och hör allt som sker i staden. Det är ett retoriskt grepp som förvisso använts med framgång både här och var de senaste åren, men som icke desto mindre ger röst åt något så påtagligt och ogripbart som en stads själ.

Framför allt ger detta kollektiva berättande Jensen ett fantastiskt svängrum. Han kan ledigt varva autentisk kulturhistoria med rena skrönor och legender; han kan erbjuda oss en renodlad äventyrsroman för att sedan dyka ner på individnivå och teckna ett inkännande psykologiskt porträtt av mentaliteten som växer fram hos den änka som tvingas acceptera att havet tar hennes familj.

Den som vill hävda att boken spretar kommer inte att bli motsagd. Men det är samtidigt hela poängen. I mötet med havet hittar varje karaktär sitt individuella öde, som om havet snarast var ett slags katalysator som tar fram det unika i varje människa.

Så bjuder denna roman också på ett par underbart utmejslade personporträtt, och ju jävligare människor desto intressantare är de att följa. Som den sadistiske skolläraren Isager som slår eleverna blodiga tills de en dag ger igen, eller den inte helt enfaldige mördaren Helmer, som redan vid femton års ålder tar sin styvfar av daga och sedan seglar runt i romanen med en oslagbar ondskefullhet som vore han skapad av Dickens själv.

Så blir de olika människoödena också bokens själva mening. Slutscenen är en hyllning till alla de drunknade, onda som goda, en scen som förstås i någon mening är en hyllning till alla människor som någonsin levat och som nu fallit i glömska, och som i morgon är jag och du. Eller som det står om de drunknade i bokens final: ”de var vi.”

Kanske är det inte så djupt, som filosofi betraktat, kanske kunde Jensen problematiserat det där kollektivet ytterligare. Men ”Vi, de drunknade” har en annan sorts djup, ett annat existensberättigande. Som en kärleksförklaring till berättandet, och till det liv och den lust som allt bra berättande bygger på, är den oslagbar. Lång, ja, men storartad.

Jag vet att det inte är så comme il faut att säga så i Sverige, där den breda epiken dödförklarats gång efter annan. Men Carsten Jensens roman, som i alla avseenden är internationell på ett sätt som svensk romankonst mycket sällan är, visar att sådana estetiska tabun bara är provinsiellt nys. Det gäller bara att ge sig ut i världen, ta ut vaxet ur öronen, surra fast sig vid masten och lyssna på sirenernas sång.