Märkesåret 1968 fortsätter att hemsöka eftervärlden, men mycket av det som
genom åren sagts och skrivits om den berömda revolten, för och emot, lider
av ungefär samma slagordsmässighet och brist på proportioner som präglade
70-talets vänsterrörelse.
Något beror det säkert på att många av dem som själva var med i efterhand
har legat ganska lågt i debatten, och nu är de på god väg att gå i pension
efter en lång och tröttande marsch genom institutionerna.
De som ännu lyckas uppbåda ett djupare engagemang i saken brukar lustigt nog
vara deras sentida meningsmotståndare. Den kulturkonservativa tidskriften
Axess har just ägnat ett trött temanummer (3/2008) åt att förklara hur fel
vänstern då hade (och ännu har), och i boken ”Humaniora i Sverige” ger
professor Svante Nordin, föga övertygande, 68-generationen hela skulden för
humaniorans förfall i Sverige.
Det är därför inte med några riktigt högt ställda förväntningar jag börjar
läsa Håkan Arvidssons nya bok ”Vi som visste allt”. Arvidsson var ledande
clartéist i Lund när det begav sig, men också en av dem som tidigast och
mest artikulerat bröt med nyvänstern. Ännu en luttrad självbekännelse om
radikala dumheter alltså, lagom korrekt förpackad för 2000-talet?
Dessbättre visar sig boken vara betydligt intressantare än så. Författaren
är historiker och vet att en tidsanda måste göras rättvisa för att bli
begriplig. Och enklast för den som var med är förstås att utgå ifrån sig
själv.
Vi får därför följa unge Håkan på en självbiografisk resa från 50-tal till
80-tal; från vägen in mot 1968 till vägen ut, om man så vill. Den börjar i
ett personligt porträtt av en brådmogen och snabbkäftad yngling som
revolterade mot det instängda klimatet i sin tids Jönköping.
Han älskade att vinna debatter, såg sig som socialist redan när han kom till
universitetet 1965 och var efter ungdomen i de kristna folkrörelsernas Mecka
väl tränad i föreningsteknik.
Kort sagt var Håkan Arvidsson som gjord för att segla snabbt och spikrakt i
vänstervindens Lund. Han hamnade omedelbart i Clartés styrelse, kom snart
att röra sig nära den glödheta kärnan i maoismens ledande kretsar och skrev
sedermera i den inflytelserika tidskriften Zenit.
Steg för steg får man följa den till synes obönhörliga logik som ledde den
unge, snabbtänkte radikalen in i den på en gång vidlyftiga och snäva
tankebubbla där tidens vänster rörde sig. Efterhand blir berättelsen här
mindre personlig och mer politisk, men även det hör tiden till: politiken
var den luft alla därinne andades.
Det som börjat som en solidaritetsrörelse började snart likna en marxistisk
studiecirkel för att till sist bli en högljudd aktionsgrupp. Tacksamt
övertog aktivisterna leninismens idéer om elitens plikt att väcka de sovande
arbetarmassorna. Tyvärr visade sig massorna komplett ointresserade av att
låta sig väckas, och i frustrationen grävde revoltörerna allt djupare i de
kommunistiska idétraditionerna för att finna förklaringar till att teori och
verklighet inte stämde överens. Resultatet blev splittring, sekterism och
nya överdrifter.
”Vi som visste allt” ger en tät och trogen bild av de diskussioner som
upptog en 68-revolutionär – men i det ligger tyvärr också en del av bokens
svaghet. Revolutionsteorierna har inte precis blivit syrerikare med åren,
och att följa dem är i valda delar som att försöka följa turerna i medeltida
skolastik. Hur många kadrer ryms egentligen på en nålspets?
Jag kan nog också tycka att Arvidsson än i dag tenderar att överskatta
betydelsen och kraften i de där teorierna. Den Stockholmsvänster jag kände
var mer handlingsinriktad, mindre teoretisk och universitetsbunden.
Å andra sidan hänger idéer och handling nära samman. Ett litet exempel är
frågan om ”mutteorin”: Varför var det så omöjligt att förmå arbetarna i väst
att resa sig? Var det för att de mutats till liknöjd passivitet av de
överskott som världsimperialismen skapat? Idén kan tyckas vrickad – men
Arvidsson visar att det i hög grad var svaret på den som avgjorde vilka
revolutionärer som kom att uppfatta den politiska kampen som meningslös och
därför i stället valde terrorismens väg, som i Tyskland och USA.
Det är sådant som ändå gör det mödan värt att följa Arvidssons föreläsning i
70-talssocialismens tankelabyrinter – hela vägen bort till den läxa han till
sist tyckte sig ha lärt den hårda vägen, och som stavas demokrati och tron
på det civila samhället.
Dessbättre precis densamma som vi lärde oss i Stockholm.