En gång i tiden var jag en ung tjej som bodde för mig själv i en liten lägenhet. Jag lyssnade omväxlande på P1 och på tystnaden.

Elin Ruuth är också en ensam ung tjej i en liten lägenhet. Åtminstone den Elin Ruuth som berättas fram i Elin Ruuths debutbok ”Fara vill”. Och när jag läser är jag snart tillbaka i det liv jag levde då, de tankar jag tänkte, de känslor som for genom mig.

Titeln är, som så mycket i den här lilla volymen, välfunnen. Boken handlar om att vilja fara, men att kanske komma lite vilse, att fara vill. Den handlar om att söka sin plats i världen och om att få syn på sig själv. Men framför allt handlar den om relationer. Romanens unga kvinna funderar över relationer hon haft och skulle vilja ha, till män, föräldrar, vänner och andra. Och ständigt, ständigt, funderar hon över de relationer som styr universum, matematikens och fysikens lagar. Romanens unga kvinna går inte mellan solsystemen som en gång Edith Södergran; hon strosar snarare mellan Ica och Folkets Park, men de existentiella frågorna, den franka blicken mot det egna jaget och det kosmiska perspektivet är märkligt desamma.

Jag tycker alltså mycket om ”Fara vill”. Och ärligt talat förvånar det mig. Det här är en genre jag brukar ha svårt för: korta, uppenbart självbiografiska prosastycken som befinner sig någonstans mellan dikten och anteckningen, fragmentet och dagboksbladet, sammanförda i en volym under beteckningen roman brukar ofta lämna mig kallsinnig. Det är för förutsägbart, för enkelt, för skissartat. Och, inte minst, alldeles för vanligt i den samtida utgivningen.

För det allra mesta, alltså. Ruuths skenbart nedkastade rader ger mig faktiskt stort utbyte. Hennes förmåga att knyta samman utsikten mot Folkets Park med hela kosmos, hennes sätt att hantera språket – ”’Det här kommer aldrig att gå vägen’, sa atmosfären, och lindade barnet i sitt kväve” – hennes drastiska mörka humor: allt gör ”Fara vill” till undantaget som bekräftar min smakregel.

Samtidigt gör dessa kvaliteter att jag undrar hur bra det skulle kunna bli ifall Ruuth valde att arbeta vidare med sitt skrivande, vågade satsa och renodla vissa sidor och kanske tona ned andra. Varför inte löpa linan ut och skriva en diktsamling? Eller ett knippe noveller? Kanske en bok som inte handlar om någon som heter Elin Ruuth? Nästa gång hoppas jag på något maffigare, helt enkelt. För även om ”Fara vill” är en fin liten bok har den lite av upptakt över sig, smakar den lite förrätt.

Varför lyckas Ruuth då med konststycket att få mig att göra denna resa till en annan tid, ett annat jag? Egentligen är de inte särskilt lika, bokens unga kvinna och den som var jag. Jag funderade aldrig någonsin över matematiska formler eller något som ens närmade sig naturvetenskap. Men liksom bokens unga kvinna – och alla andra som åtminstone på ytan lämnat föräldrahemmet och försöker vara vuxna – funderade jag över vad som var sant och hur jag skulle leva för att mitt liv skulle vara mitt eget och ändå inte ensamt. Jag formulerade mig dock aldrig i frågan. Inte förmådde jag se det dråpliga i situationen heller.

Ruuth gör bådadera.

Karin Nykvist

litteraturvetare vid Lunds universitet