Det fanns en tid då varje svenskt skolbarn visste var närmaste skyddsrum var beläget och då generationer av värnpliktiga och semesterfirare reflexmässigt skannade av Östersjöns horisont efter sovjetiska ubåtsperiskop. Med boken ”I mörka vatten” frammanar Mathias Mossbergs detta omisskännliga kallakrigsklimat.

Den S-märkte forne toppdiplomaten och utredaren är dock inte ute i kulturhistoriskt ärende, utan vill visa att ”svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan”: Det var Nato som, med marinledningens goda minne, stod för de flesta kränkningarna av svenskt vatten. Syftet var att testa och äska pengar åt det svenska försvaret, samtidigt som föreställningen om en förestående invasion från öst skulle förankra Sveriges västliga kallakrigskurs.

Mossberg skriver en indignerad prosa som tidvis övergår i konspiratorisk klagan. Han lutar sig ibland väl tungt på indicier och mediala utspel, men finner också märkliga luckor i militära arkiv som är svåra att förklara med annat än medveten mörkläggning. Man måste, som Mossberg retoriskt gör, fråga sig varför Sverige har avvisat både sovjetiska och ryska propåer om en gemensam kommission för att reda ut ubåtarnas ursprung.

Likaså är det lätt att ställa sig undrande till att Carl Bildt – för vilken ubåtsfrågan, antikommunism och rysslandskritik har varit och är viktiga politiska profilfrågor – vägrade att låta sig intervjuas av den senaste statliga ubåtsutredningen.

Fram skymtar en lika gammal som fortsatt politiskt vägvinnande rysskräck och en utrikesminister som bär sin gloria alltmer på sned. I så motto kanske Mossbergs bok i lika stor utsträckning är en kommentar till en förestående framtid som till ett nära förflutet.

Fredrik Persson, fil dr i historia