Efter all denna kalabalik, efter veckor av hysteri och förlagsstrategi och uppblåsta tidningsuppslag på varje litet läckt citat ur boken. Kunde man bli något annat än besviken?

Jo, det kunde man. Zlatan Ibrahimovics själv­biografi är inte bara bättre än man kunde hoppats. Jag skulle, efter att på ett knappt dygn klämt dess över 400 sidor, vilja säga att den är ganska sensationell. Sensationellt intressant. Sensationellt bra.

Det är alltså Zlatan Ibrahimovic som berättar om sitt liv och sin karriär, så som han uppfattat det, uppriktigt och till synes utan några andra baktankar än att säga sanningen.

Men det är ju också något mer. Det är en närhistoria, i första hand Malmös, sedd och tolkad genom ögonen på en av denna närhistorias mest framträdande och symboliska karaktärer.

Konturerna av Zlatans historia har naturligtvis varit kända sedan tidigare. Men det är något ganska speciellt att få dessa konturer ifyllda med hans egna ord. Det handlar inte bara om det som tidigare varit okänt, utan lika mycket om det han faktiskt bekräftar.

Som berättelsen om hans uppväxt, det som redan varit mest omskrivet. Det han beskriver är en barndom som var tuffare än många nog trott. Om den totala avsaknaden av uppmuntran eller stöd hemifrån. Om ”dörrar som slog igen och morsan som grät.”

En dag trillar Zlatan ner från ett tak på dagis. ”Jag fick en stor blåtira och sprang gråtande hem och förväntade mig en klapp på huvudet, eller åtminstone några snälla ord. Jag fick en örfil.”

Och sedan blir det värre. En anhörig håller på med droger. En annan häktas för häleri. Zlatan och hans syster skiljs åt. Zlatan hamnar hos pappa istället. Och det är okej, men pappa har inte riktigt ork. Han har ”sitt drickande och sitt krig och sin juggemusik”, och de flyttar runt mellan ofärdiga lägenheter.

Samtidigt, om sin mamma säger Zlatan: ”Hon har min kärlek”. Om sin pappa: ”Han har ett stort hjärta. Han är beredd att dö för oss”.

Man förstår att kontrasten mellan då och nu är med honom varje dag och aldrig kommer att försvinna. Han berättar om när sonen Vincent fick ett utbrott och skrek för att pastan inte blev klar i tid. Hur han bara ville vråla åt honom: ”Om du bara visste vad bra du har det”.

Det är klassresenärens signaturmelodi. Att aldrig få glömma var man kommer ifrån. Men att heller inte vilja glömma, för i den där otympliga säcken på ryggen ligger hela ens identitet.

Zlatan är uppfylld av klassresenärens revanschism. Det finns hos honom ett gammalt underliggande klasshat som med jämna mellanrum dyker upp till ytan. Det är irrationellt naturligtvis, men omöjligt att tänka bort. Som en kronisk sjukdom. Han talar fortfarande om de jämnåriga ”överklasskillarna” på Borgarskolan eller i MFF:s juniorlag som om de vore hans arvsfiender, om deras märkeströjor och överlägsna blickar. Fast det är de som idag åker på svindyra weekend-resor till Milano för att få se honom spela.

Han talar om en delad stad. Han är långt upp i tonåren innan han ens besöker centrala Malmö. När han i MFF tvingas ut på löpturer i Limhamn stirrar han på de stora villorna och kan inte fatta vad det är för människor som bor där. När han köper ett hus där själv, det dyraste av dem alla, är det en ren symbolhandling. Han använder själv ordet ”revansch”. Och han köper huset från ett par som egentligen inte vill sälja men som får ett ”offer they can't refuse”. Och han renoverar och bygger om till alla överklassgrannarnas högljudda klagan. Så får revanschen slutligen kropp i form av ett rosa slott med utsikt mot havet.

Det finns ett överflöd av den sortens bilder i boken, och av scener som är så filmiska att man kan se dem framför sig.

Som våren 2000 när Zlatan köps av Ajax och ska möta den holländska delegationen på hotell S:t Jörgen i Malmö. Det är europeisk fotbollselit. Strama gubbar i dyra kostymer. Själv har Zlatan träningsoverall. I lobbyn möter han till sin förvåning ett bekant ansikte. En tjej som växt upp i samma trappa på Rosengård, vars mamma var Zlatans mammas bästa vän. Vad gör hon här? tänker han. Och han kan se att hon tänker samma sak: Vad gör Zlatan här? Sedan minns han, hon jobbar ju på hotellet, som städerska. Själv är han på väg upp i hissen för att bli Sveriges dyraste fotbollsspelare någonsin.

Som när han får veta att någon har satt upp en skylt om honom vid Annelundsbron. Det var under den bron hans pappa blev rånad och svårt misshandlad när Zlatan var liten. Det satte sig som en rostfläck i hans huvud. Varje mörk kväll när han passerade platsen på väg hem till mamma på Cronmans väg sprang han livrädd och med hjärtat bultande i bröstet mellan lyktstolparnas betryggande sken. Nu står han som vuxen vid samma bro, under skylten med hans egna ord: ”Man kan ta en kille från Rosengård men man kan inte ta Rosengård från en kille”.

Som när pappa Sefik tar med honom till Ikea för att köpa en ny säng. Han har inte råd att betala frakt för den, men han är stark. Så de går genom Malmö, flera kilometer. Pappa med en säng på ryggen, lille Zlatan bakom, småspringande för att hinna med. Långt senare är Zlatan hemma hos sin mamma i det radhus han köpt åt henne. Han kickar boll i trädgården och drar på ett skott som går rakt genom staketet. Träflisorna yr, mamma Jurka blir vansinnig och Zlatan får snällt bege sig iväg för att köpa ett nytt staket.

Ett staket som visar sig inte få plats i bilen. Vad göra annat än att sluta cirkeln? Släkten följa släktens gång, och så bär Zlatan staketet på sin rygg hela vägen hem till mamma.

Boken blir lite tråkigare efterhand. Självgodheten ökar och flera episoder följer samma dramaturgi: Omstart i ny klubb – trubbel i form av skador, medier, tränare eller dåliga resultat – vändning och förlösning i en koncentrerad dramatisk scen där Zlatan åter blir hjälten.

Man kan också sakna självreflektion ibland. Han förnekar inte sina svagheter. Han pratar ofta om att han är långsint, att han har problem med sitt humör, att han kan bete sig barnsligt, ogenomtänkt och taskigt. Fast ursäkterna är ganska snabbt avklarade. Han är rätt duktig på att släta över också. Han snor en straff från Kim Källström i en landskamp, en sak det blev stora rubriker på, och kommenterar i boken: ”Det var inte det bästa jag gjort, men kom igen; det var inte balkankriget.”

Det var det ju inte, men ibland kunde man önskat ett lite djupare psykologiskt dyk i de svagheter han ärligt erkänner. Det bränner till som mest vid första sonens födelse. Zlatan har genom hela boken talat om vikten av att stiga fram, ta ansvar, inte backa undan när saker och ting blir tuffa. Allt det där står som en skammens kuliss när den nyfödde Maximilian måste akutopereras och Zlatan blir panikslagen och lämnar sin Helena och sin son ensamma kvar på sjukhuset och åker hem och spelar Playstation istället.

”Jag pallade inte trycket”, säger han bara. Och sedan vidare mot nästa utmaning, nästa match, nästa chans att visa vilken man han är.

Som helhet är detta ändå en idrottsbiografi som står ut som en av de bästa jag läst. Mycket på grund av David Lagercrantz känsliga tonträff som verkligen i oklanderligt skriftspråk lyckas förmedla något som helt och hållet låter som Zlatans röst.

Men också på grund av Zlatans vilja att berätta allt. Den kan tyckas märklig, men jag tror den är ett resultat av den ojämförliga status som ikon, halvgud och projektionsyta för alla vår tids moraliska och ideologiska stöttestenar som Zlatan kommit att bli.

Jag kommer att tänka på Diego Maradonas självbiografi ”El Diego” som kom för några år sedan. ”Vet ni var jag kommer ifrån?”, frågar Maradona. ”Jag har berättat så mycket redan, men jag tror aldrig att jag berättat om de viktiga sakerna.”

Och det finns en desperation i hans insikt om att han blivit fiktionaliserad. Något hjärtskärande ärligt i önskan att få vara en vanlig människa.

Maradona säger: ”Det kändes som om jag, El Diego, hade blivit plockad från Villa Fiorito och fått en spark i arslet som skickade upp mig till världens topp. (...) Det var där jag landade och de bad mig, de krävde av mig, att säga det jag sa, att bete mig som jag betedde mig, att göra som de ville att jag skulle göra. Och jag gjorde det. Jag gjorde vad jag kunde. Jag tycker jag gjorde det ganska bra.”

Det låter mer än något annat som en vädjan från en människa som vill bli förstådd och accepterad men som tröttnat på att vara ikon, halvgud och projektionsyta. Man behöver inte jämföra dem varken som fotbollsspelare eller som människor för att ana att Zlatan innerst inne vädjar om samma sak.

”Jag har inte varit den finaste killen”, säger Zlatan i slutet av boken. ”Jag har inte sagt rätt saker hela tiden... Men ändå, det finns många som jag där ute...”

Han hamnade där han hamnade. Han gjorde vad han kunde. Och han gjorde det ganska bra.