– Det känns mycket konstigt.
Det är Sara Stridsbergs första reaktion när hon får reda på att Drömfakulteten
har utsetts till decenniets bästa svenska roman av kulturredaktionens jury.
Jag ringer upp henne i hemmet i Stockholm. Hon låter glad men också förvånad
över resultatet eftersom boken enligt henne springer utanför alla anständiga
begripliga historier som man kan tänka sig.
– När jag skrev Drömfakulteten kändes det som att jag skrev bort mig från
romanen och anständigheten, att jag skrev mig ut ur varje möjlighet att bli
läst, omtyckt och begripen. Därför blir jag lite full i skratt att den boken
uppfattas som decenniets bästa roman. Men jag blev väldigt glad.
Drömfakulteten var Sara Stridsbergs andra bok efter debuten 2004 och belönades
2007 med Nordiska rådets prestigefulla litteraturpris.
Det är en febrig och poetisk fantasi om SCUM-manifestets författare Valerie
Solanas, som blivit omtalad dels för sitt manshat och dels för att hon sköt
konstnären Andy Warhol. Hon levde ett hårt liv som prostituerad och
feministisk predikare i samhällets marginaler. Berättelsen är brutal och
skör på samma gång, och omöjlig att värja sig mot.
I dag känns boken avlägsen, menar Stridsberg. I vår släpps hennes nya roman,
Darling River, och dessförinnan har hon hunnit skrivit tre pjäser. Men
relationen till Drömfakulteten är unik, en slags kärlek.
- Jag minns det som en både underbar och skräckinjagande plats att befinna sig
i, själva skrivandet. När jag skrev Drömfakulteten hade jag en känsla av att
just springa utanför historien. Det fanns något utopiskt i både arbetssättet
och platsen jag befann mig på. Så har jag inte känt varken före eller efter.
Eufori är ett oerhört starkt tillstånd. Hur länge orkar man befinna sig i den
känslan?
– Det tog tre år att skriva boken och då var jag nog i ett sådant tillstånd
mer eller mindre hela tiden. Jag har en känsla av att jag sprang omkring i
svarta klänningar i staden och gjorde farliga saker. Berättandet tar en till
platser som man själv inte alltid har valt. När jag skrev Drömfakulteten
blev världen en grotesk uppförstoring där jag inte kunde värja mig från det
våld som finns. Som när man läser en bok, det kan förvrida ens blick
fullständigt. Så tycker jag det är att skriva. Det är inte alltid härligt.
Den libanesiske författaren Elias Khoury har beskrivit hur hans romanfigurer
ibland kommunicerat med honom, nästan som i en drömvärld. Upplever du något
liknande?
– Jag brukar värja mig mot tanken att man inte kan bestämma alla skeenden
själv. Det är kanske snarare så att man i skrivandet gör sig tillgänglig för
ett skeende som är mer okontrollerat än det som händer utanför skrivandet.
Men det tar lång tid att ta sig dit.
Dina två romaner uppfattas nog som väldigt politiska av många. Du skriver om
kvinnor som gjort enorma uppoffringar men som också har oerhört starka
viljor. Är du en stridskämpe?
– Tyvärr är jag inte det. Nu är folk i Köpenhamn och strider för välden. Jag
gör inte det. Jag sitter här och tittar på snön. Så svaret är nej. Mitt
efternamn är bara en lögn. Men jag tycker om att tänka utanför tankarna, det
är uppgiften för all slags konst.
***
I höstas lanserades Drömfakulteten i Frankrike. Den har fått fina recensioner
och kritikerna har beskrivit det som en genial och rå roman – Nouvel
Observateur har till och med gett den epitetet Chockboken.
Det går bra för boken, säger Sara Stridsberg. Den har blivit teater på
Dramaten, översatts till danska, norska, franska, polska och ytterligare
fyra språk är på gång. Men mer vet hon inte om lanseringen utomlands.
- Min mamma klagar varje gång vi ses och säger att det är onormalt att inte
vara intresserad av hur det går. Det finns en otroligt söt förläggare i
Paris som hör av sig hela tiden och vill skicka presenter och fira semestrar
ihop. Men i övrigt vet jag inte.
Nu har vi publicerat vår jurys tio i topp-lista över 00-talets bästa svenska
romaner. Vilka är dina favoritböcker under decenniet?
– Jag visste att du skulle fråga det. Det är världen svåraste fråga. Jag
tänkte först på Steve Sem-Sandbergs Theres, men den kom på 90-talet. Jag
tycker också mycket om Christine Falkenlands romaner. När jag får frågan om
vad jag läser blir jag alltid helt blank. Det är lite som att redogöra för
den egna romanen, det är det mest hopplösa som finns.
Om man blickar framåt mot 10-talet, vad hoppas du på för den svenska
litteraturen?
– Ibland känns det som att jag inte kan relatera till samtidslitteraturen
eller den pågående kulturdebatten. Det händer att någon går ut och fördömer
den svenska romanen men jag har läst mycket spännande svenskt samtida under
det här decenniet som varit svindlande. Jag har nog gott hopp. Då skulle jag
snarare hoppas på att kulturjournalistiken tar ett steg tillbaka och läser
nästa decenniums roman för vad den är i stället för att kategorisera och
hitta trender. Låta den finnas på egna villkor.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef