Bortom köttets lustar

NEW YORK. Det är inte fel att äta kött. Men till 99 procents sannolikhet är det fel att äta just den köttbit som ligger på tallriken framför dig.

Det är budskapet i Jonathan Safran Foers nya bok ”Eating Animals”. Kanske inte lika slagkraftigt som ”kött är mord”, men så har Foer försökt sig på lite av ett konststycke: att skriva en antiköttbok som inte förespråkar vegetarianism.

Låter det konstigt? Det är just det som är själva grejen.

– Jag vill komma ifrån det moraliskt påträngande med diskussionen. Vi människor gör omoraliska saker hela tiden. Jag tror att det varit ett misstag att måla upp köttätandet som svart eller vitt. Det handlar om ett val man gör flera gånger om dagen.

Just idag har Jonathan Safran Foer valt bort sin egen hälsa. På tallriken framför honom ligger våfflor dränkta i amerikansk lönnsirap.

För någon som tänker på vad han äter är det ett underligt val. Men Foer sätter ingen aubergin på piedestal. Att vara vegetarian är inte en identitet.

– En kompis till mig sade att han gärna ville bli vegetarian, men att han ”älskade sushi så mycket”. Men ät sushi då! Ät hur mycket sushi du vill. Även om han äter sushi varannan dag kommer hans köttkonsumtion gå ner otroligt mycket.

Det är köttsäsong i USA. Snart samlas familjer runtom i landet för att fira Thanksgiving och trycka i sig mer än 45 miljoner kalkoner.

Inget moraliskt fel i det, menar Foer – om inte djuruppfödningen i USA nu blivit så grym att de flesta högljutt skulle protestera mot den, om de bara visste hur den gick till.

En stor del av ”Eating Animals” är ett journalistiskt arbete. Foer berättar hur det ser ut när man staplar 30 000 levande hönor ovanpå varandra och att djuren i USA tvingas i 8 000 ton antibiotika varje år – sex gånger så mycket som människorna konsumerar.

Köttproduktionen i USA har på ett sekel blivit helt industrialiserad. I slutna ”factory farms” skapas protein och kalorier till så låg kostnad som möjligt. Kor, grisar och kycklingar är som stål, aluminium och plats i en bilfabrik – blott material.

Likheten med en bilfabrik är ingen slump. Det var just ett effektivt slakteri som gav Henry Ford idén till det löpande bandet. Att sätta ihop en bil var ungefär som att ta isär en ko.

Senare blev det köttproducenterna som tog efter industrins produktionsmetoder. Och ur ett perspektiv är det en fantastisk utveckling. Fler människor än någonsin kan äta sig mätta i världen.

Men hur mycket lidande kan vi acceptera för att alla ska få äta kött? Här använder vegetarianer och hängivna köttätare samma argument för att rättfärdiga sitt handlande: vi är inte djur.

– Jag är ju inte helt säker på vad som är rätt själv. Det kan ju vara så att det inte finns någon orättfärdighet här.

Men hans egen slutsats är att det inte längre går att äta kött eller fisk. Han är vegetarian sedan länge och ägnar åtskilliga sidor i boken åt fakta om att det inte innebär någon hälsorisk.

Så varför äter vi kött? Helt enkelt för att bacon är godare än broccoli.

Därmed placerar Foer begreppet ”smak” på samma historiska skambänk som politiska ideologier och religion – något som tillåts rättfärdiga lidande.

”Varför är smak – det råaste av våra sinnen – undantaget från de etiska regler som gäller allt annat?” skriver Foer i boken, men betonar också att kött spelar en stor roll i vår kultur och våra traditioner.

– Kalkonen på Thanksgiving är som en bröllopsklänning på ett bröllop. Vi måste helt enkelt acceptera att det kommer att bli svårt.

”Eating Animals” är som en köttätandets idéhistoria. Genom allt från myter till populärkultur rättfärdigar vi vårt köttberoende och vägrar se motsägelser – som varför tusentals tyskar kan demonstrera för isbjörnens Knut rätt till liv, men ändå äta en ”Wurst de Knut” på Berlins zoo.

Foer berättar om hur han aldrig kommer att få äta kyckling och morötter igen – det som definierade barndomen hos hans mormor. Att säga nej till viss mat är att förneka sig själv minnen. – Men kanske blir vår upplevelse också starkare om vi väljer att avstå någonting.

Konsten att avstå är central i ”Eating Animals”. Och det blir Foers mormor som lär ut den på sista sidan.

Det är inte första gången Jonathan Safran Foers släkt får vara med på bok. I debuten ”Allt är upplyst” från 2003 berättas en fiktiv historia om hur han söker upp mannen som räddade hans morfar från förintelsen.

Boken blev något så ovanligt som en ”litterär bestseller”. Då var Foer 25 år gammal. I uppföljaren "Extremt högt & otroligt nära” tog han sig an 11 september-attacken med argumentet att han ”behövde läsa något utan budskap, något mänskligt”.

Hans två första romaner har en sak gemensamt: de handlar om tunga ämnen – men ändå inte. Karaktärerna vinner över scenbakgrunden.

Nu är det tvärtom: ”Eating Animals” handlar om just att äta djur.

– När jag fick barn började jag fundera riktigt ordentligt på vad det är vi äter. Jag skrev brev till köttproducenter men fick inga svar.

Jag blev faktiskt lite besviken när jag fattade att ”Eating Animals” inte var en roman. Var du rädd att ge dig ut på det här spåret?

– Jag blev också besviken. Jag gillar fiktion bättre. Och som författare är det enklare att själv bestämma hur nästa ord ska se ut. Det kunde jag inte göra här. Jag anställde ju till och med faktakollare. Men jag hade egentligen inget val.

Var du rädd att förlora din ställning i USA:s litterära värld genom att skriva en halvt journalistisk bok?

– Jag tror på att göra det som känns viktigt för mig. Men jag vill ogärna bli politisk. Jag känner mig inte som en aktivist. Och jag kommer aldrig skriva en bok som inte är fiktion igen.

Men som författare måste man väl tänka på vad som är taktiskt bra för ens karriär också? Om bara Joyce Carol Oates hade skrivit lite färre böcker kanske hon skulle fått Nobelpriset nu?

– Jo… eller... Anledningen till att hon inte har fått det verkar främst vara att hon är amerikan. Hur länge sen var det en amerikan fick det nu? Tretton år sedan?

Nåt sånt tror jag.

– Det är konstigt. Vi är inte bättre eller sämre än någon annan. Men med tanke på så ofantligt mycket litteratur som produceras här borde det se annorlunda ut. Se på Philip Roth: hans största begränsning verkar vara hans medborgarskap.

Men det kanske är bra för dig. Du har ju kallats ”en europé som råkar skriva i Amerika”.

– Ja, jag har läst det också. Det låter riktigt bra. Men jag förstår inte vad det betyder.

Du vill ju inte bli politisk, men jag måste bara fråga vad du tycker om Barack Obama?

– Jag tror han kommer få saker gjorda, trots att alla verkar tro motsatsen. Det verkar finnas en förmåga hos honom att inte bry sig om vad folk säger. Och nu helt plötsligt verkar det som att det äntligen blir en sjukreform. Han håller sitt huvud nere. Och oavsett vad man tycker om honom måste man vara glad över att ha en president som kan uttrycka sig så väl.

Våfflorna är slut. Jonathan Safran Foer går hem till sitt brownstonehus vid Prospect Park. Under promenaden genom Park Slope pekar han ut Paul Austers hus. Det här är New Yorks författarkvarter.

Han berättar om sin nästa bok. Den ska handla om ett samhälle där allas liv samlas in på videoband.

– Historien är lite underlig… Men så fort det saknas några band skickas särskilda poliser ut för att återskapa den saknade informationen.

Det låter som en post-Bush-roman, men den kommer inte att bli politisk, lovar han. Och kanske lyckas han hålla sig från politiken även med ”Eating Animals”. För trots att boken innehåller både siffror och källförteckning är det starkaste argumentet bara en berättelse.

I slutet av andra världskriget var hans judiska mormoder på gränsen till död av undernäring. Men så kom hon till en bondgård, där en rysk jordbrukare gav henne en fläskbit. Men hon ville inte äta den.

”Varför? För att det inte var kosher?” frågar Jonathan Safran Foer sin mormor.

”Såklart.

”Inte ens för att rädda ditt liv?”

”Om inget betyder något, finns det ingenting att rädda.”