I fjorton år har Kjell Wik arbetat med boken ”Statarkorpralen”
(MonitorFörlaget), en dramatiserad historia om hans farfar Per Wiks liv. Den
bygger på släktens historier och på ett idogt grävande i dammiga arkiv och
handlar om ett fattigt liv på landsbygden runt Lund kring förra
sekelskiftet. Om statarlivet, den kringflackande nöden och strävan efter att
med hårt arbete skaffa sig någon slags autonomi i ett samhälle där autonomi
var något man i grunden ärvde.
En fint gestaltad historia som rör en tid som kan kännas avlägsen, men som
trots allt bara är ett par generationer bort. Hur omänskligt främmande
statarsamhällets listigt maskerade livegenskap än kan tyckas vara idag, så
finns det många i Sverige som ännu har levande erfarenheter av den.
Människor vars värderingar och klassmärkta uppfattningar om samhällets
hierarkier präglats av dessa erfarenheter.
Man tänker att det är en mänsklig drift värd att värdera, den att utan några
förhoppningar om egen vinning vilja berätta sin eller sin familjs eller sin
omgivnings historia, och på så sätt i någon mening bevara den.