Vem minns idag de apatiska barnen? funderar jag under läsningen av Gellert Tamas nya bok ”De apatiska”. De dramatiska händelserna som beskrivs ligger några få år tillbaka i tiden – orörliga barn som bars in i flygplan som vore de resväskor och häpnadsväckande anklagelser från myndigheter mot flyktingar. Men trots att mycket i boken är känt från Tamas tidigare avslöjanden, ligger en overklighetens dimma över minnet. Utspelen från politiker och Migrationsverket var så makabra att det än idag är svårt att förstå detta skamfulla kapitel i svensk nutid.

Som när migrationsminister Barbro Holmberg i februari 2005 berömde riksdagsbeslutet att inte bevilja de apatiska barnen amnesti. ”Ett annat beslut hade varit en humanitär katastrof”, sa hon, ”eftersom det hade lett till att ännu flera barn hade blivit sjuka”.

Det uttalandet tömde inte bara ordet humanitär på sin betydelse. Det var ett uttalande från högsta politiska nivå som visade att den svenska statens hjärta hade kallnat till den grad att svårt sjuka barn utmålades som lögnare och ett hot mot den svenska välfärdsstaten.

”De apatiska” är inget mindre än ett storverk. På 600 sidor återskapar Gellert Tamas en traumatisk tid då bilden av Sverige som världens finaste land blev plågsamt passé.

Med en imponerande ihärdighet skildrar Tamas det ena tragiska människoödet efter det andra. Han berättar om flyktingbarn som inte fyllt arton men redan kommit till helvetet – och fastnat där. Som Mariana Kaurova, som Nadina Imamovic och som tolvårige Vlad.

Just Vlad är ett hjärtskärande exempel på den svenska asylpolitikens krassa definition av ansvar. Hans svenske läkare, Göran Bodegård, fick ett löfte från Migrationsverket om att Vlad skulle få vård i Ryssland. Men myndigheterna i S:t Petersburg kontaktades aldrig. Pojken lämnades på flygplatsen och därmed var fallet avslutat för de svenska myndigheterna.

Och så fortsätter det. Gellert Tamas går igenom myt efter myt, speciellt dem som spreds av psykologen Marie Hessle och migrationsministern Barbro Holmberg.

Hessle var den som mest ihärdigt påstod att de asylsökande barnen utnyttjades av sina föräldrar i ett cyniskt spel för att få stanna i Sverige. Hennes påståenden om att de sängliggande barnen i själva verket sprang uppe på nätterna och smygåt är i nivå med råttan i pizzan-historier. Ändå var det just Hessle som utsågs till samordnare för regeringens utredningsgrupp kring apatiska barn.

Flera personer inom läkarvården beskriver hur de mot sin vilja drogs in i ett kallt system där de apatiska barnen skulle göras transportabla för utvisning. Ordet apatisk är starkt. Men ordet transportabel är värre. Det skapar bilden av ting som kan rullas ut och spännas fast längst bak i planet.

Barnläkaren Olle Jeppsson satte ord på sin frustration i en artikel på DN Kultur i maj 2005. ”Nu är hon på väg, en Törnrosa med blöjor och slang i näsan, i statens flygplan. Och det är jag som svarar för att hon överlever transporten. […] Vi förvandlar moraliska ställningstaganden till tekniska val.” Ett ord som nämns få gånger men som gör sig påmint genom hela boken är civilkurage.

Många kommer att anmärka på att Gellert Tamas fokuserar för mycket på enskilda individer inom Migrationsverket, att han därmed svart­målar en hel kår. Journalisten Lasse Granestrand kritiserade Tamas för just det i sin bok ”I Sveriges väntrum” för två år sedan.

Men allt annat hade gett bilden av ett ansiktslöst system där ansvaret är allas och ingens. Gellert Tamas går särskilt hårt åt den chef på Migrationsverket som bjöd in till det ökända champagne­kalaset för att fira utvisningen av pojken Vlad. Det beskrivs hur hon skojade om ”den slutgiltiga lösningen” av problematiken kring de apatiska barnen. Med den typen av avslöjanden beskriver Gellert Tamas hur ett fåtal personer på fel plats kan ställa till med en orimligt stor skada. Och domen mot medierna är med rätta hård: Vi måste ta itu med vår auktoritetstro.

Det journalistiska arbete som lagts ner är gigantiskt. Samtidigt tassar Tamas ibland farligt nära det han beskyller andra för att göra, att utgå från andra- och tredjehandsuppgifter. Jag hade velat se en större diskussion kring hans anklagelser mot Marie Hessle.

Det är också djupt problematiskt att alla som sitter på de anklagades bänk vägrar ställa upp på intervjuer för boken. Det finns även glidningar i språket som Gellert Tamas hade tjänat på att stryka. Som när han upplyser om att chefen på Migrationsverket växte upp i ett ”välmående litet villasamhälle”.

Med ”De apatiska” har Tamas, liksom som med ”Lasermannen”, skildrat ännu en sårig svensk period. Men förklaringarna är få: Göran Persson bör redovisa för sitt ansvar och dagens hantering av apatiska flyktingbarn borde granskas.

Det värsta som kan hända nu är att det återigen blir tyst. Både Marie Hessle och Barbro Holmberg har tigit som muren de senaste åren. ”De apatiska” ska därför inte ses som ett avslutat epos, utan som en stafettpinne till andra journalister.

Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef.