Dubbel identitet skapar eget rum

Finlands största litterära superstjärna är femton minuter försenad.

Men det hade vi å andra sidan räknat med.

Någon har sagt att Sofi Oksanen behöver en hel förmiddag på sig för att göra sig i ordning. Det är svårt att säga om det faktiskt är sant eller bara ännu en av de fördomar om Oksanen som förekommer i finska medier.

”En goth som vaknat på dåligt humör”, kallade kolumnisten Jyrki Lehtola henne efter att hon råkat i gräl med sitt förlag under bokmässan i Helsingfors i höstas.

Hon har kallats värre saker. Strax före jul hamnade Oksanen i en hetsig debatt efter att hon medverkat i dansk kultur-tv, där hon utmålade det finska folket som depressivt och inbundet.

Det är ett känsligt ämne. Finland har två brutala skolskjutningar bakom sig och en dyster statistik som visar att våld i hemmet är synnerligen vanligt.

Men detta ska man inte tala om med utländska journalister. ”Ohygieniskt”, tyckte den finska professorn Laura Kolbe, som sitter med i en arbetsgrupp som jobbar med Finlands varumärke.

– Jag fick lära mig att många tycker att det är roligt så länge man skriver böcker och vinner priser … men när man säger något sådant här är det genast ”din estniska hora, stick hem till Ryssland”, säger Oksanen, som är uppvuxen i Jyväskylä, i mitten av Finland, med en pappa som är finsk och en mamma som är est.

Vi träffas på restaurang Kämp, mitt i turiststråket. Utanför fönstret strålar ett vintervackert Helsingfors. På femtiotalet var det här stamkrog för finska modernister, i dag är det en flott lunchkrog för businessällskap.

Sofi Oksanens roman ”Utrensning” vann Finlandiapriset för två år sedan, den finska motsvarigheten till Augustpriset. Snart ska boken ges ut i Norge, Danmark och Sverige. En författarturné väntar och det kan bli fler priser: ”Utrensning” är också nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Pristagaren offentliggörs den 30 mars.

Jag frågar Oksanen om hon följer med den svenska litteraturscenen. ”Utrensning” känns väldigt mycket som en traditionell roman – i ordets bästa bemärkelse – om man är van att läsa intrigfattig svensk memoarprosa.

–‑Eftersom jag inte läser svenska följer jag inte med den svenska litteraturen så aktivt. Det som översätts är ju deckare, så för oss finnar är Sverige väldigt mycket ett deckarland, säger hon.

Den finska litteraturvärlden är annorlunda – framför allt är den fortfarande rätt manligt dominerad. Författare som Arto Paasilinna och Kari Hotakainen skriver grabbigt lågmälda böcker där huvudpersonerna är medelålders dysterkvistar, präglade av skilsmässor, alkoholism och landets såriga förflutna.

Oksanens dubbla identitet – est och finne – gör att hon har kunnat mutat in ett alldeles eget område inom den finska samtidslitteraturen. I ”Stalins kossor” (på svenska 2007) skrev hon om ätstörningar, inte bara som en sjukdom utan som en allegori för diktaturers brutalitet mot kroppen. ”Utrensning” handlar om Estlands närhistoria sedd genom tre generationer kvinnor. Samtidigt är det en språkligt spänstig thriller, om trafficking och landets förflutna som ockupationszon.

–‑Det finns ju inte så så mycket finsk litteratur med estniska huvudpersoner, eller med utländska huvudpersoner överhuvudtaget. Finsk litteratur är väldigt mycket de finska romanfigurernas litteratur. Jag brukar inte tänka på saken. Men jag saknar den sortens litteratur där man inte bara skapar världar utan också språket. Den finska författaren Mari Mörös senaste roman ”Kuuri” var härlig på det sättet, hon använder sig av det efterkrigstida språket i Finland. Av den boken fick man verkligen känslan av att man befann sig på den tiden.

Oksanen är en stor författare också i Estland. Nyligen valde dagstidningen Postimees henne till ”årets person”.

Tidsramen i ”Utrensning” går från 1930-tal till strax efter Sovjetunionens fall. Sexturismen är ny och flickor lockas till väst med löfte om höga löner och fantastiska karriärmöjligheter.

–‑Efter Sovjetunionens fall var allt möjligt. Men nu har man långsamt vaknat upp till att den synliga prostitutionen kanske inte är särskilt bra för Estlands rykte. Och då har prostitutionen flyttat under jorden, från hotell och bordeller till privata lägenheter.

Men fortfarande är sexhandeln en självklarhet i Tallinns stadsbild – kanske i ännu högre grad så efter de baltiska ekonomiernas kollaps.

– Enligt en undersökning som man gjort med tjejer som går i gymnasiet i Estland kan 90 procent tänka sig att jobba utomlands. De flesta kan tänka sig att jobba utan arbetstillstånd, trots att en stor del av dem känner någon som det gått illa för, säger Oksanen.

Både Estland och Finland är unga nationer och som unga nationer måna om sina rykten. Det kan vara en förklaring till att Oksanen kritiseras när hon ifrågasätter Finlands våldskultur.

Ibland brukar man förklara våldet i Finland med historiska orsaker: att vi har en generation som vuxit upp med pappor som varit i krig, som lärt sina barn att tiga om saker. Vad tror du?

– Visst finns det mycket våld i vår närhistoria, från inbördeskriget 1918 och framåt. Det påverkar naturligtvis kulturen, men å andra sidan har ju de flesta länder ett våldsamt förflutet, och många länder har en betydligt blodigare närhistoria. Det som förvånar mig i diskussionen är att man pekat på Finland och sagt att vi trots allt har mindre våld än de östeuropeiska länderna. Varför gör man den jämförelsen? Finland är ju ett välfärdsland, inte någon före detta sovjetstat, säger hon.

–‑Men visst, här finns konkreta problem. Vapenlagarna är säkert inte tillräckligt stränga och straffen för våldsbrott är för milda. Dessutom har vi en alkoholkultur som inte är bra. Å andra sidan dricker man ju också i andra länder, säger hon.

En av Finlands mest beryktade alkoholister är den före detta backhopparstjärnan Matti Nykänen. Senast på juldagen greps han efter ett knivslagsmål med sin fru, vilket gav rubriker också i svensk kvällspress.

Nykänen kommer, precis som Oksanen, från Jyväskylä.

Vilken slags stad är Jyväskylä?

– Hemsk … en idrottsstad.

Fanns det en estnisk minoritet när du växte upp?

– Det fanns det kanske, men under 70- och 80-talet var det omöjligt för utlandsester att organisera sig i Finland via kulturinstituten, eftersom man nästan automatiskt kom i kontakt med KGB. Det var annorlunda i Sverige och många andra länder. I Finland var den officiella linjen att alla ester var sovjetmedborgare.

Skrev du redan som barn?

–‑Jag började föra dagbok som sexåring. Som barn läste jag bara historisk litteratur. Det har alltid intresserat mig. Mina föräldrar satte inga gränser för vad jag fick läsa. Och det var självklart i ett estniskt hem att man skulle ha en bokhylla. Så var det inte alltid hos mina finska vänner, som kanske bara hade den obligatoriska hyllan med uppslagsverk och Guinness rekordbok.

Har esterna börjat behandla sin närhistoria i litteraturen?

– Den sortens böcker kommer allt mer, och det är glädjande. Men romanförfattares försörjningsmöjligheter i Estland är bedrövliga. Stödsystemet är nästan obefintligt. Och om man jämför med de nordiska länderna så säljer inte deckare eller kriminallitteratur. Det är bara Stieg Larsson som säljer i Östeuropa.