När Jonas Hassem Khemiri debuterade med ”Ett öga rött” och Johannes Anyuru med
”Det är bara gudarna som är nya” 2003 fick de av vissa kritiker beteckningen
”invandrarförfattare”, trots att båda är svenskar. Marjaneh Bakhtiari satte
ett par år senare i ”Kalla det vad fan ni vill” fingret på det fåniga i att
kategorisera individer efter kulturell särart. På 1800-talet hade vi
”damromaner”, på 1970-talet fick de prefixet ”kvinno”, på 00-talet
”invandrar”.
Något trängde sig uppenbarligen på: erfarenheter från en yngre generation som
kritiker inte riktigt kunde identifiera sig med, därav särfallsbeteckningen.
Om du inte tillhör de stora svenska berättarna, en Enquist, Lindgren eller
Ekman, måste du vara en Representant för något, oklart vad, även om du
alltid bott i Sverige. Normen tycks vara det inmutade landskapets litteratur
– helst Värmland eller Västerbotten – flera släktled bakåt, eller romaner
med biografisk, dokumentär touche som handlar om historiska gestalter:
Enquists ”Lewis resa” (2001), Per Wästbergs ”Anders Sparrmans resa” (2008)
eller Malte Perssons rosade ”Edelcrantz förbindelser” (2008). Svensk bonde
och borgare ute och reser i skön förening.
Även Lars Andersson inledde 2008 en släktkrönika med ”Ljuset från ingenstans”.
200 år av värmländskt allmogeliv, där varenda kotte som någonsin bott i byn
där barn han lekt nämns vid namn. Är vi ett folk lost in
släktforskningsarkivet eller i ett regionalt frireligiöst trauma, ibland
uppiffat med 1700-talsdräkter? I skärningspunkten region/nation, religion
och det främmande utspelar sig något mentalitetsmässigt fascinerande i
decenniets litteratur och kritik.
Vi spanar inåt och bakåt när torn rasar och hotet om apokalypsen kablas ut
dagligen. Samtidigt frigörs det arkaiska våldet i thrillergenren där en
skadad flicka är den fallna ängel som säger: Du är ensam och utlämnad och
måste därför slå tillbaka, öga för öga, tand för tand. Den råa baksidan av
00-talets valfrihets- och konsumtionscredo: Myndighetspersoner är skurkar,
folkhemmet finns inte. Exit etiska värden, in fundamentalistiskt hämnd- och
habegär.
Folkets samling har under 00-talet skett kring deckaren, internationella
bästsäljare och andra medier än boken. Litteraturens globalisering är en
produkt av en upplevelseindustri där bok blir film. Författare och förlag
tilltalar och behandlar därför läsaren som en (medie)konsument, i linje med
politikens omvandling av medborgaren till en rationell kund som alltid får
vad hon frivilligt väljer. Om du väljer fel, skyll dig själv!
Under 00-talet blev det därmed rumsrent att tjäna pengar på litteratur.
Omtalade pr-kupper stod Lars Norén, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander
Ahndoril för. I ”En dramatikers dagbok” (2008) pekade Norén ut kulturnissar
med tillträde till våra medier. Han ville störtas från den piedestal han
placerats på av personer i samma elit som han själv tillhör. En outsiderroll
för vår medialiserade, marknadsinriktade tid skapades: I rampljuset, men på
rampljusets egna villkor, avsäger jag mig dess makt, vilket leder till än
mer gratis exponering.
Paret Ahndoril lanserade en deckare under pseudonym, ”erkände” att de hade
skrivit den och sålt rättigheterna till en planerad serie som nu ska
filmatiseras. Tidigare hade Alexander hakat på den dokumentär-biografiska
trenden i ”Regissören” (2006), en roman om Bergman, och i år ”Diplomaten”
(förebild Hans Blix). Skriv om en kändis och du blir själv kändis. Det
dokumentära säljer och har under decenniet på allvar flyttat in i det
fiktiva, medan journalistiken invaderas av fiktion och pr-byråmaterial.
Journalisten har blivit pr-byråkonsult, författaren något liknande. Och den
litteratur som inte säljer har blivit en nisch insprängd i en
marknadskultur. Den är inte ens en subkultur längre, möjligtvis en fan-
eller nördkultur med sina egna inträdes- och legitimeringsmekanismer varav
den statliga finansieringen är en.
Men det finns en annan dokumentär form som i år nått en existentiell, estetisk
höjdpunkt därför att den blickar rätt in i ett annat trauma än den svenska
regionens (eller kultur- och medieelitens alldeles egna): det europeiska.
Steve Sem-Sandbergs roman om gettot i Lódz, ”De fattiga i Lódz”, är ett
garanterat vaccin mot särartstänkande och värdenihilism. Även Carola Hansson
arbetar vidare i en historiskt, dokumentärt förankrad berättarkonst bortom
den givna bygatans: I ”Mästaren dröm” (2005) befinner sig två svenska
kvinnor som missionärer i ett turbulent Kina på 20- och 30-talet.
Hansson och Sem-Sandberg skildrar individens och kollektivets utsatthet i
tider av politisk och nationalistisk omvälvning. Anyury, Bakhtiari och
Khemiri visar att vi – här och nu – är invävda i denna historia av
främlingskap, exil och kamp om tillhörighet. ”Invandrarförfattaren” är död,
leve den svenska litteraturen.
Cristine Sarrimo
lärare och forskare vid K3, Malmö högskola