Hon är verkligen svår att tycka om, den där Marie. Viktoria Myrén har i sin debutroman ”I en familj finns inga fiender” skapat en kvinna på gränsen till nervsammanbrott, en påfrestande figur som ömsom vadar i självömkan, ömsom i självförakt. Marie, som både är huvudperson och berättare, står inte ut med sina små barn, deras klängighet, nyckfulla utbrott och aldrig sinande behov av omsorg. Hon står inte ut med sin mans förträfflighet och hans till synes gränslösa tålamod. Hon står inte ut med sig själv, den sura, bittra kvinna hon tycker sig ha blivit. Hon sticker, hon är otrogen, hon försöker kliva av.

Hela boken utspelar sig således på den släktgård hon ärvt och flyr till. Hur hon försörjer sig under de månader hon är där är oklart (Mammaledig? Men hennes man har ju barnen, tar han tjänstledigt då, eller? Skaffar au pair? undrar en för evigt pusslande undertecknad. Kanske är det bäst att vara rik och oberoende om man ska ha en rejäl livskris).

Det må vara hur det vill. För även om Marie är svår att gilla, är boken om henne lätt att ta till sig. För det första är Viktoria Myrén en säker stilist som med sin ibland lite omständliga stil väl återspeglar den ständigt ältande och stingsliga Maries inre. Hon använder sig skickligt av de möjligheter till tvetydigheter och motsägelser som bjuds i och med att Marie är fast i sig själv och sin historia och inte kan lyfta sig i håret och se sin situation utifrån.

För det andra går jag igång på själva storyn. Gilla är fel ord här; det här är en berättelse som jag vill bråka med, bråka om. Jag vill diskutera den både med Marie och med hennes skapare. Så är det ingen feministisk roman Myrén skrivit. Marie tycker i och för sig att hennes man smitit från sitt ansvar som förälder, flytt in i arbetet. Samtidigt är anklagelsen svår att ta på allvar då hon lämnar honom ensam med barnen i månader och inte ens hör av sig på dotterns fyraårsdag, trots att hon längtar så att hon kan gå sönder. Skärp dig, människa! vill jag skrika, och kanske lägga till ”för i helvete”, det uttryck som bokens Marie använder sig av i tid och otid, när hon på var och varannan sida skriker åt sina närmaste.

Greppet med att låta fyra generationer kvinnor utgöra berättelsens kärna är inte nytt, men det fungerar. Här går sveken, valen och besvikelserna i arv, mönstren upprepas med liten variation i varje generation. Om det är något som känns tröttsamt är det snarare det vid det här laget gamla sjuttiotalistgnället om medelklasslivet som gift småbarnsförälder. Men låt gå för det, igenkänningsfaktorn är hög.

När jag börjar läsa tänker jag också att jag har att göra med ännu en ”Bitterfittan” – de har blivit några stycken efterhand. Men romanen är också mer, eller annat. Marie är bitter, javisst, men också desperat, drabbad av föräldrapanik. Och den inre dramatiken är viktigare än den yttre i Myréns roman.

Marie är inte ensam, lika lite som Svelands Sara var det. Vi-vantrivs-i-familjen-litteraturens klaustrofobiska småbarnsföräldrar har sina verkliga motsvarigheter, utspridda över landets villaförorter. Jag tror att böcker som dessa visar på sjuttiotalisternas största problem: vi går omkring och tror att Pippis krumelurpiller verkligen finns.

Men det gör de inte. Har man barn måste man bara bliva stur. Marie också.

Karin Nykvist, litteraturvetare vid Lunds universitet