Fast i den binära fällan

En höstdag 1991 tog jag tåget från Sarajevo till Mostar. I kupén satt två yngre män som bad att få låna min nyinköpta ”etniska karta” över Bosnien-Hercegovina.

En av männen, han presenterade sig som ”serb men inte extrem”, talade om andra världskriget och om religion, kom med antydningar om en katolsk konspiration och lät förstå att inte heller de bosniska muslimerna var att lita på.

– Många muslimer har satt upp porträtt av Khomeini i sina hem. Och under Gulfkriget stödde de Irak! Vad betyder det?

Det skulle bara dröja några månader innan man förstod vilket svar den unge serben fiskat efter. Metet med myter som agn var ett uttryck för den mentala mobiliseringen inför den serbiska fascismens folkmord på Bosniens muslimer.

Minns man slakten i Srebrenica, minns man Omarska, mins man den ”etniska rensningen” och de europeiska makthavarnas och opinionernas svek mot de bosniska muslimerna, då måste man ge journalisten och författaren Andreas Malm rätt i att islamofobin är ett av den europeiska samtidens värsta gift och att det är alarmerande att det allt oftare tränger upp från underjorden, upp till ytan och där tas upp av atmosfären, blir en del av den luft vi andas.

Det finns goda skäl att tacka Malm för den passionerade anti-islamofobiska debattbok, ”Hatet mot muslimer”, han i dag låter landa med en tung duns. Ansatsen är smått monumental. Detta är ett monster till bok, drygt 700 tättryckta sidor. Allt ska med – islams urhistoria, Sverigedemokraterna, den muslimska guldåldern i Spanien, Eurabien-litteraturen, Bosnienkriget, karikatyrstriden och till sist också Gaza.

Det är kanske därför framställningen ofta blir flåsig. Trots att Malm ger sig själv gott om plats, inte minst för upprepningar, unnar han sig sällan att stanna upp för att pröva andra perspektiv, andra argument, än dem som bekräftar hans indignation. Man kan i och för sig tycka att i ljuset av den massiva misstro som i dag möter muslimer av alla schatteringar kan en bok som vänder på bevisbördan vara på sin plats, en bok som schabloniserar icke-muslimska aktörer och debattörer. Jag skulle kunna köpa det.

Men om Malm verkligen är övertygad om att den samtida slipsfascismen, stödd på islamofobin, har blivit en reell politisk maktfaktor i dagens Europa och att detta kan få katastrofala konsekvenser, farhågor jag delvis kan dela, borde han kostat på sig att vara mer stringent i argumentation för detta sitt huvudbudskap. Det är inte bara intellektuellt ohederligt utan också politiskt kontraproduktivt att försöka suggerera fram en gemensam ideologisk bas för, säg Pia Kjaersgaard och Timothy Garton Ash. Men det är vad Malm i stor utsträckning ägnar sig åt – nationalchauvinister och liberaler görs till lagkamrater. De har olika roller på planen, men spelar mot samma motståndare och samma mål.

Nu måste jag bli en smula personlig. Jag förekommer som ”liberal” på ett par ställen i Malms bok. Inget att säga om det. Det är när jag inte förekommer jag blir misstänksam.

På ett ställe slår Andreas Malm ner på ett föredrag som den danske journalisten Lars Hedegaard höll på Ax:son Johnson-stiftelsens Engelsbergskonferens i juni 2006. Årets tema var just islam och Hedegaard hävdade i sitt anförande att muslimer inte låter sig integreras i dansk kultur.

Ett sällsynt korkat uttalande. Vad betyder ”muslimer”? Vad är ”dansk kultur”? Är dessa kategorier en gång för alla givna, oföränderliga, ens meningsfulla? Malm låter nu, på ett för hans polemiska teknik ganska typiskt sätt, sina läsare tro att den borgerliga ”eliten” på konferensen svalde Hedegaards dumheter med samma vällust som den klunkade i sig ”champagne” i ”eftermiddagssolen”.

Till skillnad från Andreas Malm var jag där och skrev dagen efter konferensen en krönika i Expressen (18.06.06) som tog sin utgångspunkt i ett avståndstagande från Hedegaards tankefigurer. Veckan därpå följde jag upp krönikan med en större kulturartikel som lyfte fram islamismens och pølsepopulismens gemensamma syn på individen ”som å ena sidan fullständigt betydelselös” – religionen, nationen, betyder allt – ” och å andra sidan livsfarlig, varje avvikare utgör ett hot mot det som verkligen betyder något, den kollektiva identiteten” (”Mulla-Gulla”, Expressen 25.06.06).

Liberalismens ståndpunkt är radikalt annorlunda, hävdade jag. För en liberal kommer individen och hennes rätt att själv välja sitt liv först. Som liberal stöder man därför den dödshotade islamkritikern Ayaan Hirsi Ali av exakt samma skäl som man känner djup antipati mot Dansk Folkeparti.

Sådana argument intresserar inte Malm. Han låtsas som om de inte ­existerar. Varför?

Av samma anledning som han nöjer sig med att bara snudda vid de genuint problematiska sidorna av samtida militant islamism: terrorismen, talibanerna, Hamas, föraktet för yttrandefriheten ...

Andreas Malm vill med sin bok bidra till att riva sönder den ”binära” världsbild där ”muslimerna” är de onda och ”väst” står för det entydigt goda. Utmärkt. Men han vill det så hett att han själv fastnar just i den ”binära” fällan: ”muslimerna” kollektivansluts till offerrollen, alla riktiga skurkar har sin ideologiska hemvist i väst.

Lite högre komplexitetsgrad kan man begära – även av en lovvärd pamflett.