Det var på den tiden jag spelade i ett hårdrockband i Stockholms södra förorter, det var bitande kall vinter och de andra killarna pratade jobb. En var säljare, en annan elektriker. ”Vad gör du då?” frågade gitarristen, som arbetade på ett bygge i city. Jag mumlade förläget något om skrivande, tidningar, böcker och ”sånt”. Men de väntade kommentarerna – beundrande eller förlöjligande – uteblev. ”Jaha”, löd det ointresserade svaret. ”Ja, då får du i alla fall vara inne.” Så enkelt kan klasskillnader ibland uttryckas. När pengarna inte längre är avgörande – de flesta (manliga) arbetare har högre lön än den genomsnittliga kulturarbetaren – blir det i stället en fråga om status och bekvämlighet. Frysa eller få vara inne i värmen.

Den mycket uppmärksammade och prisade författaren Kristian Lundberg, känd från Malmöligan, hamnade för snart tre år sedan i blåsväder när han i en samlingsrecension sågade en ännu oskriven deckare och överöstes av mejlhat. Tidningen i fråga meddelade snart att hans tid som frilanskritiker var slut. Själv replikerade han, efter att ha bett om ursäkt, att de futtiga tusenlappar han tjänade som recensent inte var mödan värda och att han nu i stället skulle hitta ett ”hederligt arbete”.

Bland de ord och begrepp jag väljer bland när jag ska beskriva hans nya bok ”Yarden”, som såvitt jag förstår är alltigenom biografisk, ligger ”hederligt arbete” ganska långt ner på listan (i boken nämns dock inte episoden ovan). Den bild Lundberg ger av sina arbetsdagar, där han tvättar och flyttar bilar i Malmö hamn som en av uthyrningsföretagens timanställda, är snarare av ett tröstlöst och ovärdigt slit. Arbetsgivaren är en hjärtlös utsugare, miljön koncentrationslägeraktig. Vädret är alltid snålblåst och vinter. Det är i många stycken en stark berättelse om det moderna låglöneproletariatets villkor, påminnande om Günter Wallraffs ”Längst därnere”.

Men Lundberg har inte dragit på sig blåstället för att wallraffa utan för att det är hans enda alternativ. Utan ens en gymnasieutbildning, djupt skuldsatt och med svag förankring i arbetsmarknaden, blir Yarden den så sent som 2005 Augustnominerade författarens enda inkomstmöjlighet. Parallellt med skildringen berättar han bit för bit om sin uppväxt i Malmös fattigkvarter med en psykiskt sjuk mor och frånvarande bracka till far, om utanförskap, missbruk och hjälplöshet. Var hans tid som hyllad författare och fruktad kritiker bara en parentes, ett gästspel som kulturkofta i medelklassen?

De två spåren – den bistra verkligheten på Yarden och uppväxtskildringen – är var för sig utmärkt berättade. Det är när de sammanflätas till en existentiell predikan som texten börjar knaka i fogarna. På ett ställe meddelar Lundgren att han får ”större frihet på Yarden för sexhundra kronor om dagen än vad jag uppnår genom att skriva en spalt i Expressen och tjäna femtonhundra kronor”, samtidigt som han längre ner på samma sida konstaterar att ”förnedring är inte frihet”. Ambivalent är också relationen till kollegorna i hamnen, som ömsom skildras som ett solidariskt arbetarkollektiv, ömsom som en flock uppgivna och rädda män som var för sig slåss för sin överlevnad. På ett annat ställe berättar han att han sökte diskjobb, fick veta att det behövdes folk på Burger King, men ”där gick min gräns”. Så hur ska han ha det? Är han en stolt arbetarpoet eller hunsad paria? Ska jag ömka Lundgren för hans misär och av biltvättens kemikalier förstörda händer – eller avundas honom för hans integritet? Den eviga sociopolitiska frågan – val eller tvång? – blir hängande i luften. Det är som om författaren har varit för utmattad av nattskiftet för att orka avsluta sina tankegångar.

Trots det motsägelsefulla får boken mig att tänka efter, ja faktiskt att bli en smula ödmjuk. Från min gediget borgerliga horisont har jag nog i hemlighet alltid sett klassbakgrund, när den åberopas i kulturbranschen, mest som ett attribut för vänsterpatos. Läst som biografisk och litteratursociologisk skildring är Lundbergs bok en påminnelse om hur sociala identiteter kan sitta i livet ut. Litteraturpriser, bylines och ryggdunkningar på bokmässan är för vissa bara ett tunt membran som när som helst kan spricka.

Enligt uppgift från förlaget jobbar författaren fortfarande i Malmö hamn. Jag sitter i mitt mysiga kontor och ska strax luncha. Oktoberkylan är här.

Jens Liljestrand, författare och doktorand i litteraturvetenskap