Jag pratade med en väninna häromdan. Hon är i min ålder – 30 plus med betoning på plus – och sade nyligen tack och adjö till sin senaste pojkvän. Nu satt hon med en kasse med några reliker från det korta förhållandet: en tandborste, en kvarglömd tröja, en bok. Tröjan var snygg, tyckte hon, den kanske man skulle behålla. Ett trött skratt. Och sen, bara trött: ”Men allvarligt, hur länge ska det vara såhär? Ska livet bara handla om att träffa någon?”

Jag hade inget svar. Amerikanska journalisten Lori Gottlieb har däremot ett: nöj dig med herr Tillräckligt Bra. Titeln på hennes nyutkomna handbok för singelkvinnor lyder just så: ”Marry Him: The Case for Settling for Mr Good Enough”. I USA har den blivit våldsamt omskriven. Oprah Winfrey utnämnde henne nyligen till ”USA:s nya äktenskapsguru” i sin tidning O Magazine. Warner har köpt filmrättigheterna.

Gottliebs tes, i stora drag, är att om en kvinna fortfarande är ensam efter 30 års ålder – själv är hon 42 och lever ensam med en son som hon har skaffat via spermadonator – är det för att hon är för kräsen. I tjugoårsåldern avvisade hon män för att de hade fel hårfärg eller gäll röst, och nu betalar hon priset: äktenskapsprospekten försvinner som snö i vårsol medan den biologiska klockan tickar allt ljudligare. Kvinnor ska därför inte vänta på den stora kärleken, utan nöja sig med en trevlig man medan sådana fortfarande finns att tillgå. Även om han inte får hennes hjärta att bulta. Ett förhållande är nämligen egentligen inte mycket annorlunda än att köpa en tröja: hittar du en som sitter okej behöver du inte leta efter en som sitter perfekt. Jo, hon skriver faktiskt så.

Ensamhet kan vara för jävligt. Kampen för att slippa den likaså. Jag hör det från ensamstående vänner hela tiden: ansträngda nätdejter, tremånadersförhållanden som rinner ut i sanden, alla dessa ”du är en jättefin person MEN …”. Och jag minns det själv, den stundtals rent fysiska plågan i att knalla hem till en tom och smutsig etta medan väninnorna jämförde gravidmagar och sade pusspuss till sina mobiler. Jag hatade det. Lori Gottlieb verkar också hata det: i boken detaljbeskriver hon ändlösa experiment av speed-dejting och nätdejter och sejourer med äktenskapsmäklare. Efter hård indoktrinering av en dejtingguru går hon med på att träffa en man hon inte är attraherad av överhuvudtaget. De har två okej månader innan han flyttar till Chicago och hon är ute i singelskapet igen, en tillvaro som för henne är helt renons på spänning och glädje.

Det är en lättbegriplig trötthet, och som självbiografi hade ”Marry Him” antagligen funkat. Som handbok är den cynism maskerad som hjälpsamhet, och ofta direkt idiotisk. Den är förvisso skriven i en amerikansk kontext – ett land där äktenskapsnormen är starkare än vad den är hos oss – men budskapet riktas till västvärldens samlade kvinnor: eftersom du ändå inte ser ut som Angelina Jolie (de intervjuade kvinnorna i boken beskrivs genomgående i den typen av termer) kan du glömma tolvtaggarna. Satsa istället på ”gemensanna värderingar” och ”vänlighet”, råder hon, ”för skalliga och feta blir de förr eller senare ändå” (det vill säga, feta och skalliga kan på inga villkor vara attraktiva). Ack, om det vore så enkelt.

För inte är det ”gemensamma värderingar” som nödvändigtvis för människor samman. Troligtvis en fördel om man tänkt sig att leva tillsammans, men som startpunkt för en kärlekshistoria? Nja. Eller såhär: ett lyckligt liv är inte en välförtjänt belöning du tilldelas för att du gör smarta val. Och hur mycket vardag och slentrian ett förhållande än blir efter ett tag är det vettigt, snarare än förmätet, om startpunkten handlar om nånting sexigare än kompatibla personligheter och gemensam syn på familjebildning.

Ett helt kapitel ägnas åt hur feminismen förstört kvinnors chanser till fungerande äktenskap: under de sista 40 åren har kvinnor ”ego-trippat sig bort från möjligheten till romantiska förbindelser” och använt sina fruktsamma år till att göra karriär, hjärntvättas av ”Sex and the City” och tro att de förtjänar det bästa här i livet. Gottlieb beskriver faktiskt sin bok som en varningspamflett – ”ungefär som de där tecknade anslagen om att köra nykter där man får se hur folk kör in i stolpar och dör”. Hon antyder att det vore önskvärt att programmera tillbaka unga kvinnor till en tid och en tro då ett ”lyckligt” och norm­anpassat liv innebar en vigselring, tryggad försörjning och en klase ungar innan man fyllt 30: en Betty Draper-tillvaro. Är ensamhet något man, likt en bilolycka, kan förebygga? Är ett äktenskap, vilket som helst, alltid bättre än att leva ensam? Och, en fråga Gottlieb skickligt undviker genom hela boken, finns det verkligen klasar av villiga män med gäll röst eller fel hårfärg som bara väntar på att plockas? Är inte män det minsta kräsna?

Ju längre jag läser i ”Marry Him”, ­desto mer tänker jag på min favoritscen i ”Mångalen”, just den där sortens fullblodsromans som enligt Gottlieb förvridit huvudet på oss kvinnor. I en scen har huvudpersonerna Loretta och Ronny varit på operan. Snön virvlar över gatorna. De är störtförälskade, men hon är förlovad med hans bror: en man hon tolererar men inte älskar, någon att möta ålderdomen med i matchande öronlappsfåtöljer. En ”Mr Good Enough”. Ronny vill att Loretta ska följa med upp. Hon säger nej, hon tänker inte stöka till sitt liv. ”Försök inte leva ditt liv utifrån någon annans idé om lycka”, vrålar han till svar. ”Försök inte leva på mjölk och kakor om du egentligen vill ha kött!”

Stora ord. Romantiskt och drastiskt. Kanske lite löjligt. Men inte löjligare än att 2010 uppmana intelligenta och självständiga kvinnor att stänga sina hjärtan, sälja ut sina drömmar och nöja sig med ett liv bestående av mjölk och kakor.

Anna Hellsten

medarbetare på kulturredaktionen