Sedan mitten av 1980-talet har det nämligen funnits en nagel i ögat för
alla som forskat på eller på andra sätt intresserat sig för den irländska
författaren: barnbarnet Stephen Joyce. Han är ensam efterlevande till James
Joyce och som sådan har han gjort det till sin sak att neka nästan alla
citeringar, uppsättningar och uppläsningar av klassiker som ”Odysseus” och
”Finnegans Wake”.
Såväl litterära sällskap som festivaler har mötts med hot om åtal från den
envise Stephen Joyce. Ibland har han visserligen gett tillstånd till
citeringar men då mot orimligt höga avgifter.
Det enda motiv som getts till Stephen Joyces något märkliga agerande är
att han vill skydda sin farfars rykte. Han beter sig därmed lika instängande
som författaren J D Salinger gjorde, med den stora skillnaden att han gör
det med någon annans verk, inte sina egna.
Förmodligen handlar det om kontroll. Men inom EU har nu Stephen Joyce äntligen
förlorat sin makt. ”Nu har vi alla möjliga slags berättelser som vi äntligen
kan berätta om Joyce och hans liv som vi tidigare inte har kunnat berätta”,
säger engelskprofessorn Sean Latham, redaktör för tidskriften James Joyce
Quarterly.
Fallet Joyce aktualiserar en viktig fråga: vem är egentligen bäst lämpad att
förvalta en författares verk efter dennes död? Uppenbarligen är släktband
inte alltid ett effektivt sätt att avgöra lämplighet.
Samma fråga väcktes också efter Stieg Larssons alltför tidiga död. Den
infekterade arvsstriden handlar delvis om ”Millennium”-pengarna, men även,
vilket Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson sagt upprepade gånger, om vem
som ska förvalta författarskapet. Styra det.
Här har Stephen Joyce strategi i stället varit att i stort stänga dörren. Det
är såväl respektlöst som svårförståeligt. Det handlar trots allt inte om att
göra James Joyce till en sellout på billiga t-shirts utan om forskning och
litterära uppläsningar.
Stephen Joyce är däremot inte ensam. Även författaren Jorge
Luis Borges änka har hindrat nyutgåvor av berömda verk och samlingar. Men
poängen med upphovsrätten måste väl ändå vara att möjliggöra för den som
skapar att kunna leva på sin kreativitet. I dessa och många andra fall
handlar det dock inte längre om konstnären själv utan om pengar eller ren
avighet.
Därför är det inget annat än en seger att James
Joyce nu släpps fri. Det förblir dock svårt att motivera varför ”Ulysses”
under tre decennier tillhört den motsträvige Stephen Joyce och inte den
litteraturintresserade allmänheten. Visserligen är det alltid vanskligt att
uttala sig om en död författares önskan – men nog skulle James Joyce själv
ha velat att hans texter blev såväl lästa som spridda.