BJÖRN ELMBRANT. Talar man med svenskar om eurons kris, får man ofta intrycket att de tror att de lever i landet utanför. Intrycket består, när journalisten Björn Elmbrant i sin lilla bok ”Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar euron” ställer frågan ”hur kunde det bli så här?” För denna fråga vill att man betraktar krisen som en historia om överdrivna förhoppningar och krossade illusioner, om vackra ideal och brutna löften. Frågan förvandlar alltså krisen till en serie halvtänkta ideal och missledda gärningar – och människan som ställer frågan, så sakkunnig som Björn Elmbrant faktiskt är, skakar på huvudet och går bedrövad därifrån: ”För ibland är det så att stora idéer faller.”
Ett ekonomiskt svar skulle lyda på ett annat sätt. För då skulle frågan ha varit om det över huvudtaget finns en europeisk ekonomi som kan hävda sig mot den amerikanska eller numera också den kinesiska ekonomin. Att hävda – det betyder att förfoga över produkter som i pris och kvalitet kan stå sig i konkurrensen, det betyder att ha fri tillgång till råvaror och halvfabrikat, det betyder att få kunna leverera obehindrat till så många kunder som möjligt.
Att kunna hävda sig – det är alltså alltid också en fråga om storlek, som i det fallet är liktydigt med makt. Det var därför euron skapades: det finns ingen nationell europeisk ekonomi, innefattande Tysklands, som ensamt och långvarigt kan hävda sig globalt. Och ingen vet om Mercedes-Benz en sorglig (eller vacker) dag kommer att gå mot samma öde som Volvo Personvagnar för två år sedan, av samma anledning: De egna krafterna räcker inte till.
Björn Elmbrant har varit i Irland och i Portugal, han har sett hur Emma Bonino, den italienska kommissionären för konsumentfrågar brast i gråt, när det först kom på tal att Italien kanske måste ge upp euron. Han känner till att labradorvalpen Sasha hemma hos den irländske journalisten David McWilliams ville välkomna den förtvivlade finansministern Brian Lenihan, när denne mitt i natten kom för att få ett råd i landets värsta kris. Björn Elmbrant vet precis vad begreppen ”fiskalunion” och Maastrichtavtalet, vad ECB och EFSF innebär. Han är ”insatt”, i ordets bästa bemärkelse, och om det enbart skulle gälla att få en föreställning om eurokrisens historia, så skulle hans bok vara ett utmärkt hjälpmedel. Men den förklarar knappast, utöver några hänvisningar till en rad politiska eller till och med ekonomiska illusioner, varför krisen uppstod. Boken är skriven för landet utanför.
När euron skapades, accepterades – liksom när Europeiska Unionen skapades – en öppen motsägelse: varje stat inom unionen skulle kunna växa och utöka sin makt genom att dela den med de andra, varje nation skulle tjäna de egna intressena genom att flytta en del av sin egen suveränitet till gemenskapen. Och visserligen kom det som måste komma när olika ska tävla under lika villkor: de starka ländernas industri konkurrerade ut de svagas. Tittar man nu alltså tillbaka på de tio åren med euron, så får man slå fast att den gemensamma valutan har påskyndat koncentrationen av ekonomisk makt i Europa, framför allt till förmån för Tyskland, och att den utlovade utjämningen av levnadsvillkoren mellan medlemstaterna aldrig ägde rum – men man kan inte säga att denna utveckling gick emot det som från början var anlagt i unionen.
Att denna koncentration överhuvudtaget kunde äga rum, och i så snabb takt, hänger faktiskt ihop med bankväsendet, som så ofta får stå som boven i krisen (det sista är en konspirationsteori som Björn Elmbrant avvisar med all rätt). Finanskapitalet alstrade en gigantisk utökning av hela kreditmarknaden, som har sitt ursprung långt innan euron skapades. Men denna utökning ledde till en överproduktion av pengar som utvecklade, för länder som Grekland eller Spanien, en förödande kraft. De hade tagit sina lån i förhoppningen att därmed kunna öka sin ekonomiska förmåga, också i förhållandet till de andra europeiska länderna. Men lånen blev aldrig produktiva, de försvann i konsumtion och fastigheter, medan lånen för länder som Tyskland eller Frankrike faktiskt betydde en förbättrad konkurrenskraft.
Det är här vi är nu. Finanskrisen har ändrat karaktär, från upplösningen av allehanda kreditbubblor till en hård mellanstatlig konkurrenskamp som förs med penningpolitikens medel. Euron, påstår Björn Elmbrant i slutet av sin bok, kommer att sluta i ett ”mänskligt, politiskt och ekonomiskt nederlag”. Det är kanske sant, men där det finns förlorare, där finns det segrare också. Även för dem som tror sig bara kunna titta på.