”Ingenting är av mig själv, redan jag är inte av mig”. Så försvarar sig Helene
Hegemann i debatten kring hennes debutroman ”Axolotl Roadkill”. Plagierar
eller samplar hon? Är det bara postmodern intertextualitetsteori? Enligt
henne är copyright en estetisk fråga. Och visst, även Goethe, Shakespeare
och Brecht ”lånade”.
Det finns nog inte någon tysk tidning som inte skrivit om den sjuttonåriga
Hegemanns debutroman ”Axolotl Roadkill”. Kultursidorna är fyllda av
intervjuer och hyllande recensioner kring detta nya underbarn.
Romanen handlar om sextonåriga Mifti, en självmordsbenägen, drog- och
sexfixerad drop-out från skolan i Prenzlauer Bergs kulturgetto. Som läsare
stapplar man fram mellan spyor och briljant prosa.
Det är en blandning av skräpkultur, nattliv, litteratur och fina partyn – det
är ingen autentisk ungdomsroman, utan en analys av neurotiska tillstånd, som
säger mer om vår sjuka, tomma värld än alla socialantropologiska rapporter.
När Helene Hegemann var fjorton skrev hon ett filmmanus och vid femton år hade
hennes första pjäs premiär. Ett år senare vann hon Max Ophülspriset för
filmen ”Torpedo”. Istället för skolan gick hon på teater och bio fem dagar i
veckan. Hon gör det hon tycker är intressant. Hon skiter i konventionerna
och kanske kommer just det att leda till hennes fall. Hade hon stannat i
skolbänken kanske hon lärt sig mer om vika lagar som gäller, mumlar vissa.
Från att nästan ha blivit ihjälkramad av medelålders kulturredaktörer har
någon ur hennes egen värld stuckit nålen i bubblan. En bloggare visade på
”Axolotl Roadkills” frapperande likhet med bloggaren Airens undergroundroman
”Strobo”.
Helene Hegemann ursäktade sig genast, men kunde inte förstå problemet. Hon
tyckte Airens text var så bra att hon mer eller mindre kunde kopiera den
rakt av, för: ”Det finns ingen originalitet, det finns bara äkthet”.
Hegemann ligger på bästsäljarlistorna. Airen läses bara av Berlins
undergroundscen som dansar på technoklubben Berghain, där ingen under 21 år
släpps in – alltså inte heller Helene Hegemann.
Allt kan inte ursäktas med ”remix-kulturen”. Men om en roman ska vara
representativ för 00-talet kanske den också ska inkludera andras verk,
använda i nya sammanhang och under eget namn. Enligt Hegemann är det
litterära förhållningssättet bara en logisk följd av
piratkopieringsdiskussionen.
En sidas cut and paste kan nu få hela hennes annars briljanta text att falla
som ett korthus, även om hennes ”remix” eller sampling är bättre än
originalet.
Kommer medierna bara se på en ung brådmogen författares misstag och krossa
framgångssagan? Titeln sammanfattar allt. Axolotl är en ödla som aldrig blir
vuxen, roadkill kallas djur som körts över i trafiken. Förhoppningsvis
krockar Hegemann inte själv, utan kommer ur puberteten helskinnad så att hon
kan fortsätta att berika den tyska litteraturen.
Margareta Flygt
frilansskribent