Mytbygget tjatas bort

Det är möjligt att Mille Markovic gärna skulle låtit Beata Hansson och Deanne Rauscher författa denna hagiografi, helgonporträtt, även om han var en yngre kriminell. Men framför allt skulle han nog ha tillhört de självpublicerande brottslingarna, som ”Vampyrkvinnan” och ”Skara-kannibalen”. Expressens läsare mötte deras vilt stirrande, piercingkransade blickar i söndags då tidningen berättade om kärlekssagan mellan de två unga mördarna som mötts i rättspsykiatrins korridorer och sedan förlovade sig i regnet och i mörkret av den satanistiska tro de delar.

Bilderna i reportaget kom från parets egna bloggar, där hon poserar som buttericksvampyr med blodmålade läppar och en motorsåg i högsta hugg. Det var en perfekt kvällstidningsstory. Men samtidigt var det ovanligt uppenbart att det var kannibal- och vampyrparet som hade, vad ska man säga, den publicistiska idén och copyrighten på manuset.

De krimsagor som en gång berättades dramaturgiskt väl i Fib-Aktuelltstil har nu blivit utskåpade av huvudpersonernas egna.

”Alla” är inte journalister, ett påstående som diskuterades i vintras, där­emot är rätt många storytellers.

De läsare som nu söker upp kannibalparets bloggar och som – likt den vanliga, aktiva mediekonsumenten – kompletterar med några Flashbacksökningar får en pågående, komplex berättelse med fler mystiska och personliga lösa trådar än kvällstidningen kan mäta sig med. På sina bloggar berättar förövarna om morden de begått, sex, djävulen och adhd och skriver dikter på rim om ångest och död som heter ”Låt psykopaten bara vara”. I onsdags slog den unga kvinnan tillbaka mot alla läsare som skrivit dömande kommentarer, och hotade med att spara resten av stoffet till den bok hon ämnar skriva om mordet hon begått. Som den dramatiker hon är skäller hon på sina privatspanande läsare för att de är trögfattade.

Mille Markovic har som bekant gjort vad han kunnat för att utnyttja internets potential i sin business. Vi har alla läst om den server i Serbien där bilderna på kungen skulle befinna sig och om den hemsideslösning Mille skulle bygga, där världen skulle kunna betala för att se bilder på porrkungen.

Alla med minsta kunskap om internet förstod att det var en Jönssonligan­idé rent vinstmässigt.

När jag läser ”Mille Markovic. Biografin” (Vertigo) förstärks mitt intryck av Markovic som en kriminell fångad mittemellan folkhemstidens rikskända tjyvikoner som nästan kvalade in hos Hyland och de unga samtida med kontroll över sina egna varumärken. I detta vakuum sitter även Sture Bergwall (aka Thomas Quick) och twittrar med journalister. Över dem svävar ouppnåeliga Youtubestjärnor som Milles idol Arkan.

Mille Markovic har kämpat för att få kontroll över kvällstidningarnas berättelse om den motvillige monarken och kungavännerna som försökt köpa hans påstådda sexbilder. Han har lyckats med att få kungen att stå och darra som ett asplöv i tv. Men tidningarna har ideligen vunnit – slutligen med Expressens triumfatoriska analys av bilderna som fejk – och Mille har framstått som en lustig serie­figur i bandana, en krogshowsmafioso i lånat guld. Det är Milles tandläkare som äger hans dyrbara smycken, men han får låna dem när han ska vara med i medierna, får man veta i boken.

När Mille misslyckats mot medierna har det knappast hjälpt att Anders Lettström och de andra 60-plussarna i kungavänsgänget inte heller har någon koll på den uppkopplade tidens krimvärld, vilket Aje Philipsons hemmagjorda annons i Svenska Dagbladet runt jul blev ett rörande exempel på. Den var som ett blogginlägg på papper. Men han försökte i alla fall.

Mille Markovic har låtit skriva den här biografin om sig som ett försök att få ut sin hjältestory. Han är tydlig med att han vill hämnas på de ”fina” människor i samhället som har makt över hans öde men som lever lika smutsigt som han.

Men den här boken är för illa skriven för att kunna bygga hans myt. Inga nyheter i kungaaffären framkommer, men en senkommen uthängning av Björn Borg och en bortslarvad berättelse om svartklubbserans högtid i Sverige. Ju närmare slutet man kommer, desto tjatigare blir berättelsen och till slut är det som att lyssna på det haveristiska fyllot som tjatar vid krogbordet bredvid om att samhället skulle bli bättre om fler var som jag.

En av de senaste tidningarna att dö papperstidningsdöden var för övrigt ”Skurk” som bland annat drevs av kriminella.