Nyligen fick jag frågan: ”Vem är Sveriges bästa litterära reporter? Det ska vara en kvinna.” Jag vet inte, kanske Anita Goldman?

Hennes nya bok är en helgjuten hybrid mellan personlig reflektion, roman och reportage. Texten ligger i bana kring nollpunkten, det ögonblick i vetenskapshistorien när människan detroniserade Gud genom att skapa en ny sol. Det finns ett ”före” och ett ”efter” i mänsklighetens historia: Före och efter tjugonio minuter och fyrtiofem sekunder över fem på morgonen den 16 juli 1945, när den första sprängningen av ett atomvapen genomfördes utanför Los Alamos i New Mexico.

Det kan ses som en ödesmättad slump att männen som uppfann bomben gjorde det på indiansk helig mark, nära jordens navel, ”den mittersta platsen”. De hastigt skissade indiankvinnorna i New Mexiko var förmodligen inte så generellt fina människor som i Goldmans bok, det bör ha funnits individuella schatteringar och dåliga drag och dagar även bland dem, men jag är beredd att överse med romantiseringarna. De stör men förstör inte Goldmans avsökning av spänningsfältet mellan urfolkets andlighet och den moderna västerländska civilisationens, mellan religion som söker sitt förflutna i jorden och religion som strävar mot en framtida himmel.

Också på andra plan hålls hennes text ihop av polära spänningar. Den mest bärande är spänningen mellan det lilla livet och det stora, mellan privat och politiskt, en spänning som uppenbarligen påverkar världshistorien: Kyoto skonades från atombomben eftersom USA:s förvarsminister hade firat smekmånad där. På ett mer lokalt plan i tid och rum speglas den i relationen mellan männen som forskade och kvinnorna som födde, i den hemliga militära staden Los Alamos på 1940-talet där atombomben kom till.

Vi möter Robert Oppenheimer skönlitterärt gestaltad, nollpunktens överstepräst, beryktad vetenskaplig chef för atombombsprojektet och en komplicerad människa vars ärelystnad drev kvinnorna omkring honom i fördärvet. Hans älskarinna tog livet av sig, hans dotter också, hans fru Kitty uthärdade men knappast mera.

Kitty gör allt en god maka och mor inte ska. Hon hatar att vara gravid, hon super, hon försummar barnen. Los Alamos utgör en spegling av kärnfamiljens utopi och Kitty är grus i maskineriet, en forskare i egen rätt reducerad till bara hustru. Jag blir kliniskt nyfiken på henne, på hennes laddade kyla som förstörde livet för hennes son Peter Oppenheimer.

Anita Goldman intervjuar honom i slutet av boken. Utan problem bygger hon in honom i sin dokumentära fiktion. Här liksom i boken som helhet växlar hon mästerligt mellan den skönlitterära författarens aspekt och journalistens.

Peter Oppenheimer blir hjärtskärande tydlig, en människa som aldrig varit älskad. På ett bildligt plan kan han sägas tillhöra atombombens offer. Jag känner det utan att de bokstavliga offrens lidande förringas, de som i vetenskapsmuseet i Los Alamos – fortfarande centrum för USA: s atomforskning – knappt får något utrymme alls.

Maria Küchen, författare och kritiker.