I tisdags fick Kristian Lundberg Ivar Lo-Johanssons personliga pris på 310 000
kronor för den självbiografiska arbetarskildringen ”Yarden”. Jag recenserade
själv boken på denna sida när den gavs ut i september 2009, i samma veva som
kolleger i Kristianstadsbladet, Göteborgs-Posten, Dala-Demokraten och några
andra tidningar skrev om den, de flesta mycket positiva.
Därför är det märkligt att se hur man i riksmedierna inför prisutdelningen
försökte sprida bilden av boken som på något sätt förbisedd, i stället för
att skämmas för sin egen Stockholmsfixering. DN lade upp ”Yarden” på sin
kritikertopplista först när någon av deras vördade kritiker fått tummen ur
att läsa den, sådär en tre månader efter utgivning. Tidningens Annika
Persson skriver i helgens långa Lundbergintervju att boken ”smög ut i höstas
och passerade rätt obemärkt”. Hon konstaterar urskuldande ”inte förrän vid
jul började vi förstå att vi hade missat något fantastiskt”.
Vilka då ”vi”? Varför säger man att en bok passerat ”obemärkt”, trots att jag
och flera andra recenserade den samma dag som den kom ut?
”Det kan verka som en tillfällighet som liknar en tanke att flera recensenter
liksom vaknat till och upptäckt Kristian Lundbergs bok ’Yarden’ så här inför
att den får ett prestigefyllt pris”, ekade kritikern Maria Edström igår, i
sin något senkomna recension i Sveriges Radio P1. Nja, snarare avslöjar det
obarmhärtigt vissa redaktioners selekteringsprocesser.
Att en Malmöskildring skriven av en Malmöförfattare på ett skånskt förlag
(Brutus Östlings Symposion) betraktas som provinsiell och obskyr, även när
det gäller en etablerad författare som Augustnominerades senast 2005, är ett
pedagogiskt exempel på … Ja, om vi säger såhär: om Bengt Ohlsson hade dragit
på sig blåstället och stämplat in i Värtahamnen och sen skrivit en bok, hade
ni läst om den. Överallt. Med eller utan pris.
Jens Liljestrand, författare och doktor i litteraturvetenskap