När jag läste ”Darling River” 2010 funderade jag på vilken väg Stridsberg
skulle välja härnäst. Den tredje romanen, som utgick från Nabokovs ”Lolita”,
kändes som en upprepning av de två tidigare böckerna. Där fanns också ett
problematiskt inslag. Stridsbergs lojalitet med de av övergrepp märkta
flickorna var så stort att de stundtals omgavs av ett obehagligt romantiskt
skimmer. Samtidigt har hon föresatt sig att dyka ner i helvetet och skildra
de destruktiva krafterna som reducerar flickor och kvinnor till knulldockor.
En sådan helvetesvandring är inte riskfri, både författare och läsare
bränner sig här och var.
I den nyutgivna ”Medealand och andra pjäser” samlas nu de tre
teaterpjäser som Stridsberg har skrivit: ”Medealand”, ”Dissekering av ett
snöfall” och ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika”. Tematiken
från romanerna återkommer men det känns inte som en trött repris – tvärtom.
Det är inte alltid en stor upplevelse att läsa dramatik men Stridsbergs
texter lyser i egen rätt.
I våras satte Malmö stadsteater upp ”Medealand”. Jag minns det som en
intensiv, vacker föreställning. Men tonen var uppskruvad och Medea
förvandlades till en hysterika. Det var synd eftersom Stridsbergs text är så
kraftfull i sig själv. När jag nu läser pjäsen som text lyser orden starkare
än de gjorde på scenen. ”Min kärlek är ett terrordåd”, säger Medea och
texten exploderar som en klusterbomb. Hon är en flykting, och likt många
olyckssystrar i Sverige ska hon utvisas när äktenskapet med den inhemske
mannen kraschar. Stridsberg ryggar inte för Medeas illdåd – barnamorden –
men lägger till samhällets svek. Medea vädjar ju faktiskt om att inte lämnas
ensam med barnen.
Den röda tråden i de tre pjäserna är att Stridsberg tuggar
sönder kvinnligheten för att sedan spy ut den. Vi rör oss i ett
skugglandskap där författaren ställer de mest förbjudna frågorna om kvinnor
som inte vill föda barn och kärleken som destruktiv kraft. När man ställer
pjäserna bredvid böckerna utkristalliserar sig ett annat centralt tema: den
smärtsamma uppgörelsen med en svikande moder. Var finns till exempel Solanas
mor när maken förgriper sig på dottern? Solidariteten mellan kvinnor blir
ett svart hål i det patriarkala systemet.
I boken finns ett besjälat efterord av författaren Steve Sem-Sandberg. Han
skriver: ”I en tid som präglas av ängslig försiktighet och återhållsamhet
vägrar [Stridsberg] lägga band på sig, vägrar sätta gränser”. Den
kompromisslösheten är hennes signum. Sem-Sandberg beskriver det som att
motståndet definierar Stridsbergs gestalter, och att ”de inte kan handla
annorlunda”. Det är en kontroversiell slutsats med tanke på att gestalterna
drömmer om att utrota alla män, beskriver äktenskapet som en fälla och
avrättar sina motståndare. Den enda anständiga utvägen måste vara att se
ultravåldet som en symbol för en värld präglad av orättvisor och inte som en
predestinerad nödvändighet.
Av de tre pjäserna fastnar jag mest för ”Dissekering av ett
snöfall” där den androgyna Konungaflickan räds för att krönas till monark.
Hon hatar giftermålet med Strindbergska mått och vill skära bort sina bröst
och därmed få tillgång till männens frihet. Hon förvandlas till en galen
monark, en kvinnlig Richard III, som spottar ur sig nattsvarta skämt. Hon
beordrar att en filosofs huvud ska kapas eftersom liket inte ryms i kistan.
Hon skrattar och säger: ”Jag tror faktiskt att han skulle uppskatta ironin.
Kropp och själ för alltid åtskilda. Ingenting att oroa sig för längre.”
Den humorn hoppas jag se mer av hos Stridsberg i framtiden.