– Den är en reaktion på ett trauma, säger hon.
Långt från triangakök, friskluft och andra allemansrättsliga friluftsidyller.
Nej, glöm "Hajk" och ljuva sommarlov. I Caroline Ringskog Ferrada-Nolis
debutroman "Naturen" handlar det om en annan typ av landskap; om det
föraktfulla och rasistiska.
Romanen är som en enda lång neuros inför det allra mänskligaste – svaghet.
Symptom på sorg hos ett samhälle som inte har någon plats för sörjande,
förklarar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
– Det är något som är fel, men det finns inga vägar att gå med det. I stället
vänds det till aggressioner mot nästan allting, särskilt mot svaghet. Boken
har ett uppskruvat utanförskap, som en reaktion på ett trauma, säger hon.
Har du fått hämta det hos dig själv?
– Ja, jag är ju rasist. Nej… man ska inte skämta i intervjuer, har de sagt
till mig.
Hon fortsätter:
– Jag har hämtat det överallt. När man är med om en tragisk händelse ser man
allt väldigt svartsynt och det blir lätt att lägga märke till folks mörka
tankar och känslor.
Romanens 24-åriga berättarjag Erika rör sig på Österlen, i Malmö, Stockholm,
Paris och New York. Flackande, utan att riktigt fullfölja något, slår hon
ner på sig själv och sin omgivning. Som en romantikens flanör, fast utan
romantik, släpad in i en samtid filtrerad genom författare som Michel
Houellebecq och Stig Larsson, två som inspirerat Caroline Ringskog
Ferrada-Noli.
Hon är noga med att poängtera skillnaden mellan henne och hennes romanfigur.
"Jag älskar Malmö", försäkrar hon. "Åh, Malmö. Folk är fula och fattiga
här", skriver hon i boken. "Jag älskar Österlen", avvärjer hon. "Människorna
i de fula jävla husen där allt är perfekt städat", skriver hon i boken.
– Jag har ett slags blåögt rättspatos där jag på ett naivt sätt är förkrossad
över hur orättvis världen är, förklarar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
– Fast jag tror att många har ett människoförakt, men att det är ett
jättestort tabuämne. Så istället röstar folk på Sverigedemokraterna. Det tar
sig uttryck på andra sätt. Föraktet går inte att prata om, det går inte att
adressera, men det finns där ändå. Jag vill adressera det föraktet för det
skrämmer mig extremt mycket. Erika i romanen får ta på sig det, men jag
pratar om allihop.
Men ett har hon gemenamt med Erika i romanen. Förlusten av en bror och det
svåra i att kanalisera sorgen.
– Min bror dog när jag var 16. Då förstördes hela min värld. Det var som om en
ridå drogs ned. Allting bara förändrades totalt och det fanns inga verktyg
för det. Jag upplevde en katastrof.
Var det jobbigt att skriva de kapitlen i boken?
– Det var fruktansvärt. Att gå in i de känslorna och vara där och skriva, det
var som ett arbete. I mitt riktiga liv hade jag inte de känslorna. Jag gick
in som en skådespelare nästan. Men det kändes viktigt på något sätt.
Måste man investera i sådana känslor för att det ska bli en bra roman?
– Det var ett slags hybris. Jag vill att det ska bli bäst. Jag ville offra mig
själv och det kändes också som att jag gjorde det.