Vill inte fara tillbaka

STOCKHOLM. Den som läser Elin Ruuths lilla gula volym "Fara vill" får svårt att värja sig: Den utstrålar intensiv bokglädje. Rappt och elegant skriven, egensinnigt utformad i berättandet – och vackert formgiven.

– Det första omslagsförslaget var brunt med några svarta träd. Där hade omslagsmakaren hittat något bra tyckte jag, men min förläggare sa nej. Det var viktigare att ta fasta på det levande och roliga. Så den blev illgul i stället.

Så berättar Elin Ruuth, en snart 24-årig norrbottning med en kanske lite blyg framtoning. Hon har präglats av en uppväxt som yngsta barnet av fyra. Enda flickan. Enda barnet med starkt konstnärligt intresse.

– Jag är lite bortskämd kanske, av min familj. Men det kan man inte hjälpa! Det är aldrig ens eget fel om man är bortskämd, vill jag bestämt säga.

Jag tänkte be dig berätta om det svenska språket. Det känns som om det är det som boken handlar om.

– Det svenska språket ja! Jag älskar svenska språket. Boken är ett sätt för mig att komma fram till vad språket är värt. Det är en av mina stora tillgångar, att jag har ett språk. Jag lider kanske brist på andra saker. Som bekanta. Som pengar. Djup i själen. Men har man språket så... så är det ett stort värde.

Och det har du alltid haft?

– Jag hade det i alla fall, under en tid när jag bodde i Malmö. Jag hade mycket tid i Malmö. Mina vänner flyttade till Berlin. Jag hade ingen tv. Inte internet hemma. Det var en otroligt isolerad tillvaro, trots att jag bodde mitt bland folk. Jag hade kanske fyra olika andrahandslägenheter runt Folkets park.

Hur ser du på själva skrivprocessen?

– För mig är det något som man ska ta sig tid för. Något som man kan bli mycket bättre på om man övar. Om man värderar det högt. Att hitta rätt ord, det kan vara värt att lägga tre år på det. Men det stora arbetet, slutredigeringen, säkert sjuttio procent av boken, kom ändå till på en ganska kort tid.

Vilka ord lockas du av?

– Jag känner mig alltid dragen till det naturvetenskapliga. Poesin i de orden. Det är kanske inte så konstigt, jag kommer från en familj som åtminstone på fädernet är ganska naturvetenskapligt orienterad. Jag har ingen fallenhet för det egentligen, jag är fruktansvärt dålig på matte, men språket kan användas poetiskt. Ofta är det ganska små banala ord egentligen som kan få rätt följd och rätt kombinationer, då kan de bli spännande och få nytt djup eller till och med nya betydelser. Det här skulle vilken författare som helst säga kanske...

Det är jag inte så säker på. Hur känner du inför boken nu?

– Ibland tycker jag den är ganska pladdrig och talspråkig. Jag skriver "nån" i stället för "någon", men det är ingen slump när det är så. Många kritiker har vänt sig emot det banala. Men jag kan tycka att det är en viktig del av porträttet av den här "Elin Ruuth", min huvudperson. Vissa tycker att allt ska vara originella tankar, och allting annat ska bort. Jag kan tycka att det är outhärdligt. Särskilt när det är en tjugonåntingåring som har skrivit den.

Du befinner dig i en trend när du använder ditt eget namn till bokens huvudperson. Hur tänker du kring det?

– Det är i och för sig inte meningslöst att prata om vad som är sant, men man måste förstå att sanningsbegreppet är rörligt. Att prata om biografiska sanningar som om de fanns och var eviga, det är ett perspektiv som jag inte delar. Jaget lider av både hybris och självförakt. Så kan jag känna fortfarande.

Så varför heter din huvudperson inte "Anna Pettersson"?

– Därför att boken är väldigt personlig. Den handlar om en ganska ointressant person som är instängd i ett ganska intressant språkbruk. Det hade kanske kunnat vara vem som helst. Men det tar avstamp i ett slags dagbokstexter, det har inte slagit mig att ändra det. Fördelen är att delar av Sveriges kritikerkår kan ge ett slags psykiska diagnoser. Det vill man ju inte vara utan.

Men du blev verkligen hyllad.

– Delvis. Ja. Det beror på med vilka ögon man tittar. Jag har varit väldigt intresserad av mottagandet. Vissa säger att de inte läser eller bryr sig om litteraturkritik, men eftersom det var en så isolerad och ensam process att skriva var det viktigt för mig att höra en total främling säga sitt. Jag trodde innan att jag skulle vara tvungen att tro på det som skrevs. Så insåg jag att jag kan välja. Jag valde att tro på dem som var positiva. Jag har inte skrivit boken för dem som inte gillar den. De kan jättegärna läsa någonting annat.

Hur beskriver du boken för den som inte har läst?

– Jag har inte hittat något bra sätt att göra det. Trots att jag har fått mycket övning. Jag blir lite stressad, jag tar massa små beståndsdelar. "Strindberg", säger jag. Fast boken inte handlar om Strindberg. Man kan läsa titeln också, det är en effektiv sammanfattning.

Titeln "Fara vill" har en fantastisk dubbeltydighet. Har den en historia?

– Den kom till mig. Det var en ingivelse. Jag letar titlar och är noga, och det går till så att de bara kommer. Så var det den här gången. Alla betydelser slog mig samtidigt. Det finns minst tre betydelser. Att åka vilse, att vilja resa och så något med farlighet, kopplat till vilsetemat. Det finns delar av vilsekommandet som kan slå över i något slags fara. Ibland. Också för att berättelsen trippar i ett gränsland av vad just min hjärna var kapabel att hantera.

Hur ser du på humorn i boken?

– Jag förstod väl nånstans när jag skrev att den var rolig. Men om jag ska försöka förstå varför så... fanns det en överlevnadsstrategi i det, för det var ingen rolig tid. Jag förknippar den mer med sorglighet. Det är inga stora problem som hon i boken har, men de kommer åt henne. Det finns något sjukligt, kan jag tänka, i att hänga upp sig så fruktansvärt mycket på oförrätter. "Fara vill" handlar om tankar som alla har, som kan dras för långt. Det är många som har blivit deprimerade av att tänka på att universum är stort. Det är utmattande att göra det under så lång tid.

***

Elin Ruuth är numera student på Dramatiska institutet i Stockholm. Målet och drömmen är att först och främst skriva dramatik, för radio och tv och scen. Hon gjorde en del sådant i Malmö också – men vill inte tillbaka.

– Nej... jag satt där i mina lägenheter och försökte hålla krukväxter vid liv. Det misslyckades jag med. Jag gick långa vägen till biblioteket varje dag för att skriva mina uppsatser. Tog mina universitetspoäng. Det var inte svårt. Det är inte svårt att plugga, det skulle jag kunna göra hur dåligt jag än mådde. Det är inte riktigt sant att jag inte träffade NÅGON. Det kändes bara så ibland. Jag blir rädd för att återvända till en plats när jag har lämnat den. Så jag ställer mig lite avvaktande till inbjudningar till Skåne. Jag är rädd för att åka tillbaka.

Vad tror du ska hända?

– Det är trist att tänka på att livet går på i Skåne. Människorna jag kände där lever helt oberoende av mig, precis som de gjorde när jag var där. Och det är en så särpräglad miljö. Jag har verkligen tittat på Skåne, det skiljer sig så enormt från Norrbotten. Man får vara lite aktsam, resor kan trigga i gång kroppsminnen. Jag vill inte det. Jag känner ingen saknad. Ingen längtan.

Kommer du att bli kvar i Stockholm?

– Stockholm gör inte så mycket för att välkomna en. I Malmö fanns det alltid en sunkig sekelskifteslägenhet som man kunde få hyra. Man har tid till allting.

Varför har du en fjäril på armen?

– Jag hade tänkt att jag skulle hitta den perfekta tatueringen. Så kom det en dag då jag insåg att det kommer jag verkligen inte att göra. Man måste sluta betrakta kroppen som något slags tempel. Jag var arton år. Jag hade kanske inte skaffat samma tatuering nu, men jag är glad att den sitter där. Den är ett bevis. Den är ett kontrakt med en tidigare version av mig själv. Jag gillar att tvingas vara lojal mot tidigare versioner av mig själv.

I så fall tycker jag att du kan ge Malmö en chans till. En uppläsningskväll med din bok eller något sådant, hur farligt kan det vara?

– Inte precis farligt. Men jag kan känna att jag och Malmö är i ett komplicerat skuldförhållande. Vi tycker båda att den andra kunde ha ansträngt sig lite hårdare.