KAIRO. – Boken kom från tryckeriet precis och jag är nervös.
21-åriga Mai Fathy Salama sitter i montern bakom sin debuttrave, inklämd mellan 500 andra egyptiska förlag. Blickar rakt fram medan människor myllrar förbi i gången. Ett tunt lager sand blåser in från mässområdet som är byggt av stora tält och trånga butiker.
Ovanför dem reser sig Kairoförstaden Nassers höghus och en öppen himmel, långt bortom Tahrirkvarterens tårgas.
Ändå är politiken närvarande överallt på Kairos 43:e internationella bokmässa och Mai Fathy Salamas bok handlar om kärlek och revolt. Eller, mer konkret: att bli kär på frihetstorget.
– Jag började skriva om relationer innan protesterna, men sedan var jag och mina vänner med i demonstrationerna och jag blev intresserade av hur allt som hände påverkade romantiken.
– Många par möttes under revolutionen och jag skriver om vad som händer med dem nu, efteråt, säger hon.
På två kvadratmeter med böcker och askfat från golv till tak tar Muhammed Rashad, chef för Egyptens förläggarförening, emot. Han beklagar att mässan inte når upp till sina vanliga två miljoner besökare.
– Människor är rädda och många västerländska förlag vågade inte komma. Men en av mina kollegor dog på torget så vårt ansvar är att berätta vad som hänt.
Bokmässan ställdes in förra året och är det första stora kulturevenemang som återkommer efter revolutionen.
Vad är skillnaden mot förrförra året, under Mubarak?
– Då var hela första dagen en stor ceremoni för honom, med bara VIP-inbjudna. Nu var vi öppna för alla direkt. Innan fick förlag som kritiserade Mubarak problem, men bara indirekt så vi kunde aldrig bevisa varför dåliga saker hände dem. Nu vill vi uppmuntra författarna att vara fria.
Utöver politiken tar religion stor plats. Ett tjejgäng som studerar teologi säger att mässan är bäst i världen på islamsk litteratur. I vimlet trängs de med aktivister, salafister och koptiska munkar.
Nouri Oubaidi, chef för Tunisiens förläggarförening, berättar att uppåt 100 av titlarna han har med sig till Kairo berör jasminrevolutionen. Han plockar fram en hög texthäften, klädda i pixliga protestfoton.
Flera arabiska förlag, till exempel Shabab books profilerar sig på ungas röster, och visar att revolutionen består av både tweets och trycksvärta.
– Men ungdomarna uttrycker sig så kort och deras böcker är tunna dagböcker. För att kunna skriva den stora romanen om revolutionen krävs tid, och så måste de ha djupare kunskap om hur vårt land fungerar, säger Nouri Oubaidi.
Utanför medietältet sitter radiologen Hany Salama, som varit här varje år sedan barndomen och nu tar med sina egna tre barn.
– Det är en folkfest! Många som inte kan läsa kommer hit for stämningen. Men jag är lite trött på allt prat om revolutionen - jag lever redan mitt i det. Böckerna är snabbredigerade bara för att sälja... Jag skulle också kunna släppa en sådan bok.
Det enda samtidsverk han köpt är skrivet av Abdel Latif al-Menawy, den före detta tv-chefen som hånade demonstranterna i etern. I ”Tahrir: The Last 18 Days of Mubarak” skildrar han slutet och sig själv som hjälte.
Vad händer nu med den kulturelit som stöttade Mubarak?
– De är desperata och säger att de bara stöttade stabilitet, och många fortsätter vara i media. Vissa skriver böcker för att rentvå sitt namn men att vi liberala läser dem betyder inte att de är förlåtna, säger Hany Salama.
Vi slår följe till den största utställningshallen, klädd i ett kollage av bilder och slagord. På andra våningen finns konstutställningar och seminarier med ”poesi från det unga Syrien och diskussioner om sarkasmens roll i revolutionen.
En bit därifrån sitter Mai Fathy Salama kvar. Efter två dagar har hon sålt och signerat femtio böcker.
– Jag hoppas på att få bra recensioner i tidningarna.
Plötsligt bryter förläggaren in i samtalet, och Mai ursäktar sig.
– Vi måste gå och prata med en annan journalist.