På försättsbladet citeras författaren Jan Arnald som slår fast att ”världen är – en roman”.

Unni Drougge försöker snarare övertyga sina läsare om att världen är en Flashback-tråd. Det är inte riktigt lika roligt som det låter.

Allt börjar, och slutar, på Bokmässan i Göteborg. Berit Hård, en sjunkbomb från skvallerpressen, blir åsyna vittne till ett attentat mot Jan Guillou. Strax därpå får hon 100 000 kronor av Leif GW Persson. Som motprestation ska Berit spionera på Unni Drougge.

Efter dessa initierade interiörer från den svenska bokbranschen tappar romanen i realism och blir mer av en skröna på repeat. Berit missbrukar skräpmat och 25-åriga hantverkare. G W ringer misslynt och undrar om det hänt något. Unni Drougge (romanfiguren) är nervös. Jan Guillou arrogant. Tigerpytonormen Lucifer är hungrig. Dragan är en skum taxichaffis.

Unni Drougge (romanförfattaren) har ett bra tryck i sin prosa: speedad cynism mixad med hjärtegod frejdighet och till detta ett par rejäla nypor självironi. Lågsinnad hämndlystnad är dessutom en fin och klassisk utgångspunkt för litterärt skapande.

Trots detta, och trots en lovande upptakt, blir det ändå ingen riktig sprutt på det skandalösa i ”Bluffen”. Till slut krymper intrigen till frågan huruvida Berit ska lyckas prångla in en artikel i New York Times eller inte. Det får en inte att bli svettig i naveln.

Att som författare låta sina fiender figurera med riktiga namn i litterära skurkroller är en tveeggad taktik. Det är lite som att ställa sig mitt på torget och dra ner byxorna. Man väcker uppseende. Men ens handlingsutrymme blir begränsat. När man väl visat The Full Monty finns det inte mycket mer man kan göra utan att hamna i finkan.

Just för att Drougge använder sig av verkliga personer i sin berättelse tvingas hon göra den så overklig att den tappar det mesta av sin satiriska skärpa.

De gamla ostarna blir fadda och feta i smaken.

Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen