”Främmande mat” varnar en skylt i min butik, men det är ingen uppmaning att
undvika långväga varor och istället handla miljövänligt. Snarare är skylten
en kvarleva från den tid då matvanor och rätter var lokala fenomen, då
endast Sverige blodpudding och isterband hade, före globaliseringens era.
Men idag, när en internationell matkultur spridit sig över världen – från
tandoorikyckling till sushi – handlar det främmande nog bara om att
italiensk olivolja, thailändska såser och mexikanska kryddor kommit sent
till landet i norr.
Över fiskdisken finns däremot ingen varning för att något störande kan
förekomma, och ändå är det här vi finner dagens verkliga rysare. Redan nu är
var fjärde uppfiskad fisk en fisk för mycket, om vi tänker på återväxten,
hela tre av fyra fiskebestånd är i farozonen. Detta gäller vilda fiskar
globalt, och odlad fisk kan vara en lösning. Dock inte alltid: norsk lax
odlas visserligen lokalt, men den har tagit omvägen via Kina innan den
filead och plastinbakad dyker upp i frysdisken. Den osynliga ekologiska
bördan hos en sådan filé är nog högre än priset.
Paradoxalt nog verkar den nya insikten om växthuseffekten förvärra kampen om
de globala resurserna, och då kommer maten allt mer att hamna i centrum, i
samma takt som vi försöker minska vårt beroende av olja och bensin med
biobränslen.
Brittiska tidningen The Economist varnar för att matpriserna kommer att rusa
i höjden när åkermark används till biobränslen. I USA går det ut över
majsodlingen, i Brasilien över sojabönor. Resultat är hausse på
världsmarknaden, matpriserna har fördubblats under de senaste två, tre åren,
ett trendbrott efter trettio år av prisfall. Om den utvecklingen håller i
sig är vi snart åter uppe i de nivåer som gällde under oljekrisen i mitten
av 1970-talet.
Att marknaderna reagerar så inför en hotande matbrist är sunt, motsättningen
mellan drivmedel och mat är absolut. Som livsmedelsforskaren Georg Borgström
påpekade för fyrtio år sedan: det finns inte fler jordklot att tillgå, de
områden vår livsstil behöver någonstans på jorden innebär med nödvändighet
att andra människor tvingas klara sig på mindre ytor.
The Economist sammanfattar läget: varje gång man fyller sin stadsjeep med
biobränsle, tar man jordbruksmark i anspråk som kunde mättat en fattig
människa i ett år. Det är också fattiga människor som drabbas mest när
matpriserna rusar i höjden eftersom mat svarar för en större andel av
fattigas än av rikas utgifter.
På Borgströms tid hade det behövts ytterligare ett jordklot för att alla
människor skulle kunna leva som vi i den rika världen gör. Idag krävs det
minst tre nya klot, och det är inte bara vår rikedom som är problemet.
Välståndsökningen i Syd håller på att göra allas livsstil lika ohållbar.
Köttkonsumtionen har femdubblats på femtio år, vilket idag gör djurhållning
och köttindustrin till en värre miljöbov än vägtrafiken, globalt. Dessutom
driver köttkulturen upp efterfrågan på jordbruksmark, då djur liksom
människor lever på säd. Dock är det mycket effektivare att äta säden direkt
än att föda upp djur på den, tio gånger mer effektivt för oxkött, och tre
gånger mer för gris.
En omöjlig ekvation, att alla skulle kunna leva som vi. Inte ens i Sverige
skulle det vara genomförbart att ersätta olja och bensin med biobränslen,
trots de stora skogs- och åkerarealer som finns för en liten befolkning.
Som Miljövårdsberedningen slog fast i sin sista utredning Tillväxt och miljö
i globalt perspektiv (SOU 2007:1): om Sveriges behov skulle täckas av
biobränslen behöver vi nästan tre gånger mer åkermark än vi har – och då
blir inget över till mat. Eller så går nästan all skog åt, på bekostnad av
papper och virke. Dessutom skulle all export av skogsvaror, Sveriges största
inkomstkälla, upphöra.
Efter den rapporten fann regeringen för gott att lägga ner
Miljövårdsberedningen, sådana budskap ville man inte höra.
Vad kan man då göra som konsument, när man står där i affären och ser sig
omkring bland varningsskyltar och lockpriser? Miljöförbundet Jordens Vänner
har ett förslag som går ut på att ta ett litet steg åt rätt håll: mat utan
djurindustrier och utan multinationella storföretag, förkortat Mudimums. Bra
är att välja lokala varor som är ekologiskt producerade och rättvist
handlade. Låter enkelt, och är det också, i alla fall när det finns
alternativ tillgängliga i handeln.
Men det finns en motsägelse i det rådet: att handla lokalt gynnar odlare och
producenter nära den köpstarka marknaden, medan rättvisemärkta varor kräver
omfattande transporter och därmed medför höga miljökostnader. Det
miljövänliga kan alltså komma i motsättning till det rättvisa.
Fast de två principerna går att förena om man är lite flexibel. Minskad
miljöbelastning genom lokalt odlad mat och lokalt producerade varor, när
sådana finns att tillgå, och stöd för producenter på andra sidan världshaven
när det är möjligt. Lokalt är alltid att föredra framför att varor
transporteras med flyg eller skeppas långt i djupfryst skick, som den
stackars norska laxen. Annars gäller rättvisemärkta alternativ, trots
transporterna.
Fast viktigare än allt detta är nog dock att minska eller åtminstone
förändra sitt intag av kött: vilt och lamm går an, gris, kyckling och oxe
måste ut.
Det är ett val som börjar kännas allt mindre främmande, nästan naturligt.
KENNETH HERMELE
ekonom och lärare vid Växjö och Lunds universitet