Brooke synade bluffarna

Kultur & Nöjen.
När den brittiska journalisten Heather Brooke började gräva efter uppgifter om politikernas boendekostnader hade hon ingen aning om att det skulle leda till en av de största politiska skandalerna någonsin.

Sydsvenskan har träffat en frilansande bråkstake som kämpade i fem år för att få tillgång till uppgifter om parlamentsledamöternas avdrag för allt från poolskötsel och porrfilmer till amorteringar av lån som inte fanns.

I våras kom skrällen. Brittiska tidningen Daily Telegraph vräkte ur sig en hel rad skandalartiklar med uppgifter om hur ministrar och toppolitiker tänjde på reglerna för att sko sig på skattebetalarnas bekostnad. I myllret av kvitton fanns bevis för att politiker hade tillskansat sig hundratusentals pund genom att fiffla med sina utgifter.

Huvuden rullade. Parlamentets talman, skotten Michael Martin, föll tyngst. Den tidigare miljöministern Elliot Morley uteslöts från Labourpartiet efter att ha krävt 16 000 pund för ett redan avbetalat lån. Toryledaren David Camerons närmaste man Andrew Mackay avgick när det kom fram att han och hans fru hade krävt pengar för två olika boenden. Även justitieministern Shahid Malik lämnade regeringen då han vägrade betala tillbaka en penny av de drygt 65 000 pund han fått för sitt Londonboende.

Andra hade krävt ersättning för stereoanläggningar, dvd-filmer, antika möbler – och en ankdamm för 1 600 pund. Allt, påstod politikerna, var utlägg i tjänsten.

Inom loppet av en vecka avslöjades pinsamma detaljer om politikernas fifflande och Daily Telegraph tjänade storkovan på årtiondets scoop.

***

– Regeringen har i princip stoppat pengar i högerpressens ficka, säger den brittiska journalisten Heather Brooke när vi träffas på ett café i Notting Hill.

Sedan avslöjandet har den 38-åriga journalisten och författaren synts i radio och tv, och varit en flitigt anlitad gästföreläsare på universitetens mediekurser. I höst spelar BBC in en dramaserie om Heather Brookes kampanj och händelserna som ledde till skandalartiklarna.

Men trots att Heather Brooke grävde efter storyn i fem år – och gick ända till Högsta domstolen för att stoppa Commons försök att hemligstämpla dokumenten – var det inte hennes byline som prydde förstasidorna. Storyn läckte till Fleet Street bara några månader innan uppgifterna offentliggjordes.

– Redaktionen fick vartenda kvitto på en hårddisk. Allt de behövde göra för att öka sin upplaga var att publicera de snaskiga detaljerna. Checkboksjournalistik är uppenbarligen lönsamt i det här landet.

Själv tillhör Heather Brooke den gamla skolans grävande journalister. Hon växte upp i USA, och började sin journalistbana som reporter på Spartanburg Herald-Journal i South Carolina där hon avslöjade brister i delstatens kriminaltekniska laboratorium. Hennes avslöjande ledde till ny lagstiftning.

I Storbritannien har hon bland annat jobbat på BBC och tv-bolaget Channel 4, där hon granskat allt från konsumentlån till övervakningskameror. I dag skriver hon för ett flertal tidningar, och undervisar på en av landets främsta journalisthögskolor.

***

Vem som lyckats smuggla ut en hårddisk med de 646 parlamentsledamöternas utlägg de senaste fyra åren har inte avslöjats. Rykten om att informationen fanns till salu på Fleet Street cirkulerade, men ingen nappade.

– Det var ingen som trodde att det var en story, säger Heather Brooke.

Att det fanns en story i högen med kvitton var Heather Brooke övertygad om. Redan 2004 kontaktade hon House of Commons för att begära ut uppgifter om riksdagspolitikernas kostnader för resor och andra utlägg i tjänsten. En ny offentlighetslag hade nyligen drivits igenom, och Heather Brooke, som arbetade med en handbok för journalister, var nyfiken på hur den nya lagen fungerade i praktiken.

– Jag fick besked om att siffrorna skulle offentliggöras i oktober. Wow, tänkte jag, den här lagen fungerar verkligen. Men vad jag fick var de totala kostnaderna för utlägg i samband med resor, anställningar och dubbelboende. Det var inte alls vad jag var ute efter. Jag ville se detaljerna. Det är där man hittar skandalerna.

***

Vi sitter ett stenkast från Heather Brookes skrivarlya på Portobello Road. Bakom de färgglada dörrarna längs ett av Londons mest berömda stråk ryms klädbutiker, ekologiska kaféer och antikvariat. Historien om hur sprängstoffet hamnade på en tidningsredaktion i Canary Wharf berättas med mjuk röst, ödmjukt reflekterande över den egna rollen. Heather Brooke pratar engagerat om yttrandefrihet, demokrati och transparens.

– I Storbritannien finns en lång tradition av att lita på etablissemanget. Det är ett kastsamhälle där informationseliten gör allt för att föra medborgarna bakom ljuset, säger hon och beställer en kopp pepparmintste.

Skandalen som avslöjades i våras är bara ett exempel på hur makthavarna hemlighåller information, menar hon.

– Jag kallar det för ”the boiling frog syndrome”. Om vattnet blir gradvis varmare upptäcker inte grodorna det förrän det är för sent. I Storbritannien har politikerna smugit in flera lagar som begränsar medborgarnas rättigheter, men eftersom allt sker bakom lyckta dörrar är det ingen som reagerar.

– Det är nästintill omöjligt att bedriva granskande journalistik i Storbritannien.

***

Hösten 2004 skickade Heather Brooke en begäran om att få tillgång till dokumentation om parlamentsledamöternas resekostnader, men fick avslag. Samma öde mötte hennes förfrågan att få titta närmare på personalkostnader. När hennes tredje begäran – om kostnaderna för ministrarnas Londonbostäder – avslogs tog hon kontakt med den myndighet som ska se till att offentlighetslagen, Freedom of Information Act, följs.

Det var då 2006, nästan två efter att Heather Brooke först kontaktat House of Commons. Ett år senare beslutades att utläggen skulle publiceras – mer detaljerat än tidigare, men inte varje kvitto.

– Vi var tre journalister som begärde att få titta på kvittona. Vi överklagade, och det gjorde även Commons eftersom det innebar en massa arbete för dem att förbereda siffrorna.

Fallet gick vidare till en tribunal som inrättats för att avgöra tvister om offentlighetslagen.

− Det var då vi började ana vilken skandal det handlade om. Det var uppenbart att de gjorde allt för att hålla det hemligt.

Reglerna för politikernas utlägg i tjänsten visade sig vara ganska luddiga. House of Commons fick baxläxa och tvingades offentliggöra kvittona.

– Det är mycket ovanligt att rättsväsendet går emot etablissemanget, så det var en enorm seger.

***

Men talmannen, Michael Martin, gav sig inte. Trots att hans juridiska rådgivare avrådde honom, vände sig Michael Martin till Högsta domstolen för att få beslutet upprivet.

– Jag blev alldeles överrumplad, säger Heather Brooke och skakar på huvudet.

I maj 2008 togs fallet upp i Englands högsta juridiska instans.

– Commons advokater körde med samma argument som tidigare – att det är integritetskränkande att publicera detaljer om ledamöternas utsvävningar. De slog nästan knut på sig själva!

Men Heather Brooke vann det historiska fallet och House of Commons fick än en gång bakläxa.

– Återigen fick jag besked om att allt skulle vara klart till hösten. Men när julen närmade sig hade de fortfarande inte lämnat ut något, berättar hon.

Politikerna gjorde nya försök att stänga ute nyfikna journalister.

– De skyllde på tekniska svårigheter, men egentligen handlade det om att de försökte förhala processen. De behövde väl mer tid att köra papperen i dokumentförstöraren.

Till slut tröttnade en av tjänstemännen och samlade alla inskannade kvitton på en hårddisk och kontaktade pressen. I maj trycktes de första artiklarna.

Hade du någon aning om vad som var på gång?

– Nej, jag hade inte en susning. Naturligtvis var jag glad över att allt kom fram, men samtidigt var jag ursinnig över att politikerna avsiktigt försinkade en legitim förfrågan. Hade de gått med på att lämna ut informationen redan från början hade de sparat skattebetalarna tusentals pund i rättegångskostnader.

Hur tror du att skandalen kommer att påverka Storbritannien?

– Jag hoppas att det här kommer att förändra samhället, framför allt synen på makthavare. Det är viktigt att folk inte litar blint på politiker. Nu är det inte längre någon som kan komma med en massa nonsens om att insyn utgör ett hot mot demokratin.

– Jag tror också att många tänker ”vänta nu, vad är det ni försöker dölja?” när politiker säger att de inte kan lämna ut uppgifter ur säkerhetssynpunkt.

Har din egen syn på politiker förändrats?

– Nej, jag har nog alltid varit ganska skeptisk. Det är en viss typ av människor som lockas av politiken.

Vad har historien inneburit för dig?

− Det har naturligtvis varit ett lyft för min karriär. Jag har tänkt många gånger att jag borde köpa en flaska champagne till Michael Martin eftersom det är tack vare honom jag fått så mycket uppmärksamhet.

− Det blev en ganska stor grej även i USA. Jag har dubbelt medborgarskap och det är alltid populärt med en amerikan som slår britterna på fingrarna.

− Men det bästa är nog att folk har fått upp ögonen för att det finns journalister som inte kryper omkring i buskarna och tar bilder på kändisar, utan faktiskt gör insatser för demokratin.

FAKTA/Heather Brooke

Heather Brooke, 38, bor i Notting Hill i västra London. Hennes nya bok "The Silent State: How Secrecy and Misinformation are Destroying Democracy", kommer ut i vår. En dramatisering av händelserna som ledde till avslöjandet i Daily Telegraph spelas in av BBC i höst.

Fleet Street är Londons klassiska tidningsgata. Här hade de flesta av Londons tidningar sin hemvist fram till åttiotalet. Gatans namn lever kvar som begrepp för den nationella brittiska pressen.

Daily Telegraph betalade 110 000 pund för att få tillgång till informationen om politikernas utlägg. Enligt tidningens biträdande chefredaktör, Andrew Pierce, var det en tjänsteman som samlade informationen på en hårddisk och sedan sålde den vidare. Hittills har en halv miljon pund återbetalats sedan avslöjandet.

Freedom of Information Act (FOI) drevs igenom 2000 och trädde i kraft fem år senare. Lagen ger britterna rätt att begära ut myndighetsdokument och att få omprövning av beslut att hemligstämpla dokument. Offentliga organ har 20 arbetsdagar på sig att besvara en förfrågan. Om en myndighet vägrar att lämna ut dokument finns möjlighet att överklaga.

Författare: Sara Assarsson
Publicerad 16 november 2009 16.42
Uppdaterad 16 november 2009 16.42

Kultur & Nöjen
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu