Colum Mccann: Terrorbalanserad

Vid två tillfällen i historien har människor i New York kollektivt vänt blickarna mot skyn. Först av förundran över en lindansares vandring mellan de nybyggda World Trade Center-tornen. Sedan, 27 år senare, av fasa och förtvivlan när samma torn rasar samman efter 11 september-attackerna.

Nu sveper lyftkranar långsamt genom luften över platsen för USA:s största trauma i modern tid. Ånga väller upp ur ventiler och turisterna sträcker sina kameror över byggnadsplanken som omgärdar det som idag kallas Ground Zero.

Samtidigt, ett par stenkast därifrån, slafsar en svärande irländare i sig en clubsandwich på Harry’s Café and Steak, en ganska prydlig källarrestaurang i närheten av Wall Street, mitt i Manhattans finansdistrikt. Irländarens far ligger svårt sjuk i hemstaden Dublin, hans vän har hamnat i koma, lägenheten är i kaos inför en flytt, och han har just tvingats rata ett års arbete med två nya romaner.

Kort sagt: det är en smula rörigt i författaren Colum McCanns liv just nu.

Dessutom är han innerligt trött på att ge intervjuer. Och han är lika innerligt trött på sig själv.

Kris?

– No, fuck no, säger han.

Colum McCann vann prestigefyllda National Book Award förra året med romanen ”Let the Great World Spin”. Det är en bok som skildrar en rad levnadsöden under det där första tillfället, då den franske lindansaren Philippe Petits häpnadsväckande balansakt på en stålvajer väckte människors förundran.

Men egentligen handlar boken om det andra tillfället, då folk återigen kollektivt vände blickarna mot samma punkt, fast av fasa och förtvivlan. ”Världens väldighet”, som romanen fått heta när den nu kommer på svenska, är med andra ord en allegori över 11 september, med skönheten i lindansen som en pendang till onds­kan i terrorattacken.

Så, varför inte bara skriva om vad som hände den 11 september?

Colum McCann drar sig inte för att vara raljant, och har en på samma gång varm och cynisk humor när han pratar. Men här är han allvarlig.

– För mig finns det två sätt att skriva om den händelsen. Antingen skriver man direkt till dess hjärta, som Don DeLillo gjorde med ”Falling Man”, eller så skriver man runt det, och låter folks egna känslor komma fram. Det är nog det den här boken gör. Min svärfar, till exempel, som var i en av byggnaderna samma morgon, han älskade boken för den lät honom bearbeta sina egna känslor. Jag viss­te ganska tidigt efter 11 september att det här var sättet jag ville skriva om det på.

Allegorin är i alla fall historiskt sett en genre som ofta har en underliggande moral planterad i berättelsen. Har din roman det också?
– Jag vet inte om jag medvetet planterade en moral i den. Det är upp till läsaren att bestämma om där finns någon. Att vara moralisk och didaktisk är ganska tråkigt. Alltså, jag har inget djupt att berätta om 11 september. Jag tror inte någon har det. Susan Sontag hade något djupt att säga om det, Eliot Weinberger också, och några till. Men de flesta har det inte. Det var sorgligt, det är djupt. Det var jävla fruktansvärt, det är djupt. Och det användes av Bushregimen för att vända rättvisa till hämnd.

I ”Världens väldighet” återvänder McCann till samma polyfona berättarteknik som han använde i romanen ”Dansare” för sju år sedan. En bror till en irländsk munk, en svart prostituerad i Bronx, en överklasskvinna på Upper East Side och en misslyckad konstnär från 1970-talets partyelit är några av dem som får röst i boken.

Världen är kalejdoskopisk, menar McCann.

Dessutom har han en gyllene regel i sitt skrivande: att aldrig skriva om sig själv.

– När jag vaknar på morgonen vill jag bara rulla bort från mig själv. Jag tror att vi alltid vill vara någon annan. Jag vill i alla fall det. Att skriva är en form av resande, ett slags äventyr. Vi är så akut medvetna om vilka vi är, så varför inte bli någon annan för en stund? Det är en del av litteraturens skönhet, att den på sätt och vis låter en omfamna den andre.

Han fortsätter mellan tuggorna på sin clubsandwich.

– Folk säger alltid att man ska skriva om det man vet. Jag säger att man ska skriva om vad man inte vet. Om jag skulle skriva om det jag vet, shit, då skulle jag skriva om att växa upp i en medelklassförort till Dublin, i ett hus med fyra sovrum, med en väldigt trevlig pappa och en väldigt trevlig mamma, och med väldigt trevliga tomatsmörgåsar mitt på eftermiddagen, och med väldigt trevliga koppar te, och med väldigt trevligt regn som faller utanför fönstret. Det tråkar ut mig.

Men hur resonerar du kring att anta någon annans röst, som med den svarta prostituerade kvinnan i ”Världens väldighet”? Känner du något ansvar inför det?
– Ja, man blir kulturellt ansvarig, ekonomiskt ansvarig, ansvarig gentemot ett kön, och så vidare. Men det finns en politisk innebörd i att leva sig in i och förstå vem den andre är. Det finns åtminstone en social innebörd. Vi måste förstå vad som finns utanför oss själva. Annars slutar det med att vi tittar oss i naveln och skriver franska romaner om vårt inre, vilket inte intresserar mig. Jag vet vem jag är. Jag är inte intresserad av att tillbringa två år med att försöka upptäcka det på papper.

Är du en politisk författare?
– Absolut. Men all seriös skönlitteratur har en politisk botten.

Ser du det som en plikt som kommer med att vara författare?
– Vänta nu. Det är min plikt. Inte min plikt som författare. Jag kan inte tala för andra. Men jag känner en plikt att verka på ett politiskt plan, ja, och det är inlevelsens plan. Jag menar, titta på den amerikanska politikens misslyckande de senaste tio tolv åren. Detta massiva misslyckande har varit att förstå andra människor, ett misslyckande i att förstå de kulturella sinnelag som finns utanför det amerikanska.

Colum McCann är pragmatiker. Att skriva är hårt arbete, och för att klara hårt arbete måste man leva ett gott liv.

– Det är svårt att vara en ensamstående mamma, det är svårt att vara en rörmokare, det är svårt att vara en bartender, och ja, det är svårt att vara författare. Men jag tror inte på den heliga förmånen att känna svårmod som många pratar om i relation till skrivande.

Efter intervjun, på väg till tunnelbanan, svär han igen, den här gången som passionerad Stoke City-supporter åt en tv-skärm som visar en match med Manchester United. Han hatar dem, påstår han, halvt på skämt, halvt på allvar.

Sedan pekar han ut en restaurang som heter Ulysses där han varje år brukar delta i firandet av landsmannen och författaren James Joyce.

Han protesterar mot att det skulle vara en kliché att som irländare hylla Joyce på en restaurang som bär samma namn som ikonens berömda roman, och tror sig sedan kunna fly anklagelsen helt genom att upplysa oss om att de faktiskt serverar väldigt god Guinness på stället.

Colum McCann kom till USA som rastlös irländare i 20-årsåldern, tillbringade två år på cykel kors och tvärs över kontinenten innan han slog sig ner i New York. Idag ser han sig som en del i en internationellt myllrande och expansiv amerikansk författarscen.

– Vi har Alexander Hemon från Sarajevo, Yiyun Li från Kina, Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria, Junot Diaz från Dominikanska republiken; alla dessa har plötsligt blivit den amerikanska samtidslitteraturens röst, samtidigt som de tillåts hålla fast vid sina gamla länder. Det är därför jag kan vara irländare och amerikan på samma gång.

Känner du dig som en irländare?
– Jag känner mig som en new yorkare och en irländare på samma gång. Jag är född och uppvuxen på Irland och min familj bor kvar där. Jag känner verkligen en samhörighet med New York, men också med idén om Irland. Man kan prata om den internationella bastardiseringen, som Salman Rushdie och Michael Ondaatje gör. Men om någon sätter sitt finger på mig och säger ”okej, berätta varifrån du kommer, vem är du?” – då måste jag ju säga att jag är en irländsk new yorkare.